Älskad Eva Rydberg i Julkalendern

Älskad Eva Rydberg i Julkalendern

2018 blir ett hejdundrande jubileumsår för Eva Rydberg. Hon firar 25 år som teaterdirektör, 60 år som artist och fyller dessutom 75. Men först ser vi henne som professor Styregaard i årets rafflande julkalender – sci-fi-äventyret Jakten på tidskristallen.

Eva Rydberg kommer ilande upp för Stortorget i lila täckjacka och med en sjal virad runt huvudet för att hålla håret i styr i den kalla blåsten som tagit Skåne med storm. Efter ett långt liv som artist är hon fortfarande inte helt bekväm med att stå framför kameran privat och vill helst ha fotojobbet avklarat så snabbt som möjligt innan vi slår oss ner i de sköna fåtöljerna på Hotell Mollberg.

– Åh vad mina naglar ser ut, säger hon med en rolig grimas, under plåtningen och berättar att hon som bott i Hittarp halva sitt liv gör sina naglar i Höganäs hos Ladys & Gentlemen.

– När jag är i Höganäs brukar jag passa på att handla hos en god vän som har Gruvtorgets parfymeri, handla kläder och titta in på Magasin 36. Jag älskar att handla i Höganäs. Det är så lätt att parkera.

I Helsingborg är anrika Hotell Mollberg vid Stortorget ett av Eva Rydbergs favoritställen – här ger hon gärna intervjuer, äter middagar och firar med kollegorna i Fredriksdalsteaterensemblen efter premiärer.

I sommar har man spelat Hotelliggaren – den omåttligt populära klassiska engelska farsen om en vänsterprasslande minister i regi av Sven Melander:

– Vi fick strålande recensioner och publiken skrattade men vädret gjorde att spontanbesökarna uteblev. Det är alltid roligt när det är utsålt, säger Eva, som redan är i full gång med nästa pjäs som blir hennes 25:e – efter lika många år som direktör på Fredriksdalsteatern.

– Fredriksdal ligger mig så varmt om hjärtat. När jag tog över efter Nils Poppe tänkte jag – hur kunde han hålla på så länge. Nu är jag i samma situation och kan inte själv sluta, det är så förbaskat roligt. Alla föreställningar är olika, det enda är att det inte är så lätt att hitta bra roller till mig längre.

Men snart är det dags för en helt annan premiär. Den första december bänkar sig en miljonpublik framför tv:n när första avsnittet av årets julkalender sänds. I år heter kalendern Jakten på tidskristallen och är ett juligt sci-fi-äventyr som bygger på boktriologin Speglarnas hemlighet av Erika Vallin. Eva Rydberg har huvudrollen som mångsidige professor Styregaard som undervisar eleverna på den mytomspunna internatskolan Framtidsakademin. Dagen innan julafton visar det sig att onda krafter planerar att stanna tiden. De enda som kan rädda världen är professor Styregaards elever – Asrin, Lima och Max.

– Det är den mest spännande julkalendern som har gjorts. De två unga killarna som regisserar har gjort det jättebra. Många barn kan säkert känna igen sig i barnen som jag spelar mot. En har astma, en har inga föräldrar, men allt slutar lyckligt, till och med bovarna blir snälla mot slutet, avslöjar Eva och ser nöjd ut i fåtöljen.

Eva Rydberg är en veteran i julkalendersammanhang. Hon debuterade redan 1967 i Teskedsgumman, medverkade 1975 i Långtradarchaufförens berättelser med Beppe Wolgers, och gjorde 1979 julkalendern Trolltider, som röstats fram som en av de mest populära barnserierna genom tiderna. För åtta år sedan hade hon också en roll i Superhjältejul.

Det här blir din femte julkalender. Varför vill SVT och produktionsbolagen ha just dig?

– Jag vet inte. De tycker väl att jag är lite barnslig och bra på att göra roliga och udda typer, skrattar Eva och berättar sedan att hon först tackade nej för att hon har för mycket att göra, men sa till produktionsbolaget att återkomma om de inte hittade någon annan. När de återkom kunde hon helt enkelt inte säga nej:

– Det är en rolig roll – jäkligt rolig. Min professor är barnslig, intelligent, jagar omkring och blir ledsen och sur om det inte blir som han vill. Han är lite taskig mot barnen men är också rolig och charmig.

Nästa år fyller Eva Rydberg – tro det eller ej 75 – men har hur mycket som helst att göra. Förra året vid den här tiden var det premiär på Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre på Helsingborgs stadsteater, där Eva hade den bärande rollen som den elaka affärskvinnan Borck. ”Hon gör rollen med bravur, det ska sägas först som sist, med fin behärskning och sin speciella scennärvaro intakt i två timmar, proffskomikerns repliktajming förnekar sig inte”, skrev Björn Gunnarsson i en lyrisk recension i Sydsvenska Dagbladet.

När spelperioden var slut drog inspelningen av årets julkalender igång och när den var färdiginspelad var det dags att börjar repetera en ny pjäs på Fredriksdal.

– Jag tror att jag hade ledigt två veckor i april, säger Eva utan att se ett dugg ledsen ut.

– Det är roligt att jag vid min ålder kan göra så här mycket. Jag tackar nej till många erbjudanden – senast en roll vid en stockholmsteater och två tv-serier. Ibland passar inte tiden och jag måste ha lite semester efter Fredriksdal för att orka, säger Eva och berättar att hon gått in i väggen flera gånger. Genom åren har det blivit ett antal ambulansfärder när hjärtat skenat och paniken kommit över henne när hon inte kunnat få luft.

– I Amerika var det spännande. Då kom det brandmän, snygga killar, skojar Eva.

– Jag är tacksam för att min man tog mig till Helsingborg och Hittarp. Det är lagom stort. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Det är lite dumt bara att huset har två våningar så jag får springa upp och ner tusen gånger om dagen.

Evas och hennes man Tony Johansson, som är musiker, har varit ett par sedan slutet av slutet av 1970-talet. Tony är mycket involverad i Fredriksdalsteatern liksom barnen Kalle och Birgitta som brukar medverka i de flesta uppsättningarna. Sedan några år tillbaka har Eva också barnbarn, två flickor som bor inom räckhåll.

– Jag är ingen vanlig mormor. Jag har för det mesta inte tid men försöker träffa dem så ofta jag kan.

Det är inte bara rollerbjudanden som ramlar över Eva. I våras hörde kompositören Göran Sparrdal av sig och ville att hon skulle lyssna på en av hans nyskrivna låtar.

– Jag sa först nej. Men när han skickade den och jag lyssnade på den kom tårarna. Melodin är så fin, så känslosam. Den kommer att spelas. Den angår alla, säger Eva och berättar att hon en av sommarens varmaste dagar spelade in en musikvideo till låten i Mölle.

– Jag älskar Mölle. Jag gick där vid stranden och alla hus speglade sig i vattnet. Det är så fint, så vackert. Min dotter hade sin bröllopsfest där på Grand Hotel.

Eva Rydberg är förtjust i Kullabygden och har en rolig koppling till Höganäs. För sjutton år sedan satte hon upp pjäsen Arnbergs korsettfabrik på Fredriksdalsteatern och på Intiman i Stockholm, där den gick för utsålda hus. För de som inte känner till det startades Arnbergs korsettfabrik i Höganäs och var länge en av Sveriges största tillverkare av behåar, gördlar och underkläder. Pjäsen bygger på en tysk förlaga men den svenska farsen är förflyttad till Höganäs år 1953 och handlar om familjen Arnberg som driver fabriken.

– Jag spelar en tradig kamrer som blir förälskad i en ungdom. Jag är en blek person men jag färgar håret rött och klär mig i rosa dräkter, säger Eva och visar på sitt oefterhärmliga sätt hur hennes rollkaraktär Magda Munter tar sig ut.

– Pjäsen är briljant och är en av alla dessa som vi kan ta upp igen.

I pjäsen ingår Flera Povel Ramel-sånger och ess ur Frank Sinatras repertoar. Den sistnämnde har Eva ett speciellt förhållande till. Kärlek uppstod redan på 1950-talet när Eva som förtrollad tioåring såg och hörde honom i Folkets Park i Malmö. När den megastora artisten besökte Sverige för en konsert 1990 föreslog hans svenska agent att Eva skulle vara uppvärmare.

– Globen, Frank. Klart jag ville. Frank Sinatra ville ha scenen mitt i arenan med publiken runt omkring sig från alla håll. Som tur var hade jag jobbat på cirkus men det var så svårt, säger Eva och berättar att hon efter sitt framträdande skulle hälsa på sin store idol och helt enkelt inte klarade av det:

– Jag skämdes. Tyckte inte jag var tillräckligt bra. Jag hade för dålig självkänsla. Men jag fick ett foto av honom med en hälsning och min manager sa att han hade sagt: ”She is good, she is very good.”

Under 1970- och 80-talet roade Eva Rydberg hela svenska folket på krogshower och i tv med egna figurer som Strippan, Bofinken Knut, Karate-Karin och operasångerskan Rosa von Dinkenskvätt. Lika populära var hennes imitationer av kända artister som Michael Jackson, Dolly Parton Sammy Davis Jr. och Barbra Streisand.

Vi lockar Eva att göra en tuggummituggande Barbra Streisand sjungades ”People who needs people” och snart gör hon en Stevie Wonder gungande i stolen från sida till sida.

– De man älskar kan man få i sig och göra. Han är så lätt.

Är du extra förtjust i svarta artister?

– Ja, jag är galen i svarta artister. Det bästa jag kan se är tre svarta killar eller tjejer som sjunger i stämmor. Jag är helt såld på det. De har något i sin själ som går ut på ett annat sätt.

2001 gav Eva ut sina memoarer som heter Eva Rydberg rätt och slätt. I boken tar Eva med läsaren på ett häftig åktur från uppväxten på Spångatan 63B i Malmö med mamma Hertha, pappa Kalle och brodern Lennart till det stora genombrottet i West Side Story på Odense Teater i Danmark 1965. Sedan rullar allt på i en väldans fart med engagemang på stora teatrar i Stockholm, shower på Hamburger Börs och Berns, tv-program, samarbeten med Hagge Geigert, mängder av engagemang på teatrar i Malmö och i Danmark och så cirkus förstås. Innan hon ens fyllt 20 blev hon engagerad av Cirkus Schumann och även Benneweis som hon åkte på turné med genom Danmark.

– Det var kul, men jobbigt. Man måste vara född i manegen för att klara det. Det är ett helt annat liv, men det var spännande och jag lärde mig väldigt mycket.

Bland annat av den store clownen Joe Jackson Junior som hon träffade på Cirkus Scott, där hon arbetade i mitten av 1970-talet och gjorde tre nummer tillsammans med legendariske cirkusdirektören Francois Bronett. Många minns ”tallriksnumret” där Eva med sitt oemotståndligt roliga kroppsspråk tog clowneriet till nya höjder. Under tiden på Scott passade hon också på att skoja med drottningen, som under en föreställning skulle föräras en fin gasuppblåst ballong. När drottningen tog fram handen för att ta emot presenten så for den upp i taket. Reaktionen blev förstås den förväntade. Gapskratt och stort jubel.

2011 tilldelades Eva H.M. Konungens medalj, 8:e storleken i serafimerordens band för sina framstående insatser inom svenskt teaterliv och fick ta emot den av kungaparet vid en ceremoni på slottet.

– Drottningen böjde sig mot mig och sa ”ska du büsa med mig nu Eva”, minns Eva med tysk brytning och ett härligt skratt.

I sin självbiografi tecknar Eva bilden av en liten flicka som tidigt visste att hon skulle bli berömd. Lika tidigt visste hon att det var dansen hon ville satsa på – ivrigt påhejad av mamma Hertha som själv hade velat bli dansös. Målmedvetet började Eva redan som 7-åring i IOGT:s barnverksamhet där hon fick spela teater, dansa och busa och samma år i Margit Gerles balettskola. Snart tog hon båten över till Köpenhamn och gick på en av stadens främsta balettskolor där ledaren hette Edit Franzen.
–  När jag var i 13–14-årsåldern gick jag i samma klass som Anna Laerkesen som senare blev prima ballerina vid Det Konglige Teatret och Edit blev balettchef vid samma teater. Så bra var jag. Det är jag stolt över.
Men på den fina balettskolan fick hon till
sist sluta. Eva kunde inte låta bli att göra göra grimaser och roliga typer med kroppen när lära- ren hade ryggen emot eleverna:
– Den enda som var allvarlig när vår fröken vände sig om var jag. Det var idiotiskt, men jag kunde helt enkelt inte låta bli.

När visste du att du var rolig?

– I sjuårsåldern, säger Eva, men rättar sig rätt snabbt. Nej, det var jobbigt i skolan, jag kunde inte skriva. Det var nog i 3:an när vi bara var töser i klassen. Jag var rädd för killarna. När vi bara var tjejer kom jag igång. Det var där min talang lossnade.

Detta visste du inte om Eva Rydberg:

  • att hon under sin långa karriär har bott 12 år i Stockholm på adresser som Kocksgatan, Narvavägen och Tomtebogatan.
  • att Cornelis Vreeswijk skrev sången ”Dansa samba med mig” till henne.
  • att hon i mitten av 1960-talet gjorde en kortfilm som heter Bill, Bull och Ball tillsammans med Ted Åström och Lasse Kühler.
  • att hon uppträtt på den klassiska och mytomspunna Parisscenen Olympia.
  • att hon älskar att skjuta prick med gevär, gärna på flaggstänger.
  • att hon sedan 20 år tillbaka är engagerad i Hillesgården utanför Östra Ljungby. Där gör hon allt ifrån att servera våfflor till att regissera nyårsrevyn.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.