Äventyret fortsätter i Mölle

Hans liv är en vindlande pojkdröm som pågått i 70 år. Felix s:t Clair Renard är skidläraren som blev legendarisk fotograf som blev världsresenär. På 1970-talet bildade han skola för genren actionsportfotografi, men själv menar han att han kan tacka turen för det mesta.

Hunden Scarpa tar emot med vänliga ögon och viftande svans redan vid tomtgränsen. Pappan är en prisbelönt renvaktarhund – blandning av bordercollie och lappspets – från Nikkaloukta. Mamman, en vit siberian husky, härstammar däremot från Spetsbergen och finns förevigad på en bild där hon vallar tre isbjörnar.

– Scarpa är med mig på alla resor såvida det inte är långa flygresor. Att stänga in sin bästa vän i en liten bur i många timmar vore grymt, säger Felix S:t Clair Renard medan vi stegar brant uppåt under gassande stol i hans bergsträdgård i Mölle.

Trädgården är hans nya äventyr. Mannen som prisats med guldmedalj av franska regeringen för sina bilder från Frankrike och rest i ett hundratal länder har på senare år fullständigt snöat in på att odla sin trädgård. För att skapa nya små terrasser och rum har han som en annan Sisyfos flyttat oerhörda mängder sten och då adressen Solviksvägen har en av Skandinaviens högsta medeltemperaturer trivs allt från fikon, aprikoser och mullbär till Ginkgo Biloba, näsduksträd, valnöt, äkta kastanj och 25 sorters klematis. Här finns också över 60 rossorter av vilka han håller kinesiska Rosa Mutabilis allra högst.

–  Rosor behöver inte bara vara stora och vackra utan måste framför allt dofta gott. Annars tycker jag det blir lite som med stora, men opererade bröst – inte så tilltalande.

Alla slags gula blommor är också bannlysta då Felix inte gillar gult.

Intresset för växter och odling ärvde han liksom huset i Mölle av sina föräldrar, men trädgården låg under åratal i träda med björnbär och murgröna som dominerande inslag.

– Trädgårdsarbete är oerhört kreativt, men bjuder också på ständiga överraskningar och besvikelser precis som livet självt, säger Felix medan vi slår oss ner vid ett träbord tillverkat av ett strandfynd från Mölle fälad.

De hisnande perspektiven och enastående landskapen har alltid präglat Felix bilder om de så skildrat moutainbiking, segling, windsurfing, klättring, paddling eller motorsport.

– Jag har så länge jag kan minnas gillat fart, fast aldrig i närheten av andra fordon. Det som slår det mesta är att flyga Viggen och andra stridsflygplan. Att på 90 sekunder förflyttas från stillastående till 10 000 meters höjd är bland det häftigaste jag provat, säger Felix och blickar ut över havet och Danmark.

Huset som har naturreservatet som närmaste granne lät hans föräldrar bygga på 1960-talet, men familjen hade då redan tillbringat alla somrar i byn.

– Min farfar var bankdirektör i Kristianstad och levde det tjusiga livet. Han drogs till synden i Mölle precis som så många andra. Med häst och vagn från Kristianstadstrakten flyttades isärplockade Ryggårdsstugan och Kaffatorpet till Norra Strandvägen och blev sommarställen i början av 1900-talet, berättar Felix och pekar på två hus längre ner mot havet.

På sommarlovet hade Felix och hans lillasyster Kullabergs grottor och klippor som sin ständiga lekplats och det är lätt att tro att det var så äventyrligheten och passionen för spektakulära landskap grundlades.

Också föräldrarna höll på med klättring och skidåkning och när Felix var nyfödd flyttade familjen från Lund till Gällivare i Lappland. Pappan arbetade som industriläkare i Malmberget, mamman som textilkonstnär. Felix och hans syster hade samiska barnflickor och bodde hos dem i samekåtor delar av somrarna när föräldrarna klättrade. Tre år gammal lärde han sig åka skidor.

– Jag tycker fortfarande lika mycket om att åka skidor, helst utanför pisterna och i dramatisk miljö, säger Felix som de senaste dryga tre decennierna tillbringat vintrarna i snötäckta delar av världen och i synnerhet i franska Chamonix.

– Jag träffar så sympatiska människor när jag åker skidor. Det är inte många riktiga skidåkare som bryr sig om vilka märken de har på halsdukarna och sånt. Jag har åkt skidor över hela jordklotet med alla möjliga människor från Kungen till Clint Eastwood och nästan alla har varit trevliga, säger Felix och berättar strax en historia om hur han en gång tog sig förbi en mängd sportjournalister utanför sjukhuset i Innsbruck där en 23-årig Ingemar Stenmark låg efter att ha kraschat under en störtloppsträning.

Med smågodis och en Fantomentidning fick Felix besöka Ingemar, till de andra världsfotografernas stora förtret.

– Men jag tog inga bilder. Jag hade känt Ingemar sedan han var 14 och besökte honom som vän. En gång, före OS i Lake Placid 1980, lyckades jag däremot övertala honom att ställa upp på en omslagsbild för Åka skidor iklädd en fjäderskrud som vi lånat från Naturhistoriska museet i Stockholm. Han är en bra människa, Stenis, och vi träffas fortfarande.

Att intressena skidåkning och fotografi i kombination skulle bli Felix födkrok i livet visste han inte när han köpte sin första kamera som 20-åring, inspirerad av föräldrarnas hobbyplåtande under uppväxten. Han visste då inte heller att även hans farfars farfar varit fotograf, bland annat åt rikskanslern Otto von Bismarck i Tyskland och den siste ryske monarken, Tsar Nikolaj II.

– På en släktträff häromåret fick jag också reda på att världens äldsta fotoföretag funnits inom släkten. Men jag är relativt ointresserad av släktingar. Jag har så många vänner över hela världen att jag inte hinner hålla på och krama släkt jag inte känner, säger Felix vars efternamn kommer från hugenotter som flydde undan förföljelse i Frankrike i slutet av 1700-talet.

Hans egen karriär började inom bankväsendet där han jobbade med utländska värdepapper och en period var placerad i London.

– Efter några år kom jag underfund med att jag inte gillade kontor utan helst ville arbeta utomhus. Jag hade tagit skidlärarexamen, jobbat lite extra med skidlärarutbildning, åkt en hel del skidor i Alperna och hållit kurser i freestyle som då var alldeles nytt och som man först ville förbjuda för att det ansågs för farligt. Samtidigt fotade jag och lyckades 1974 plötsligt sälja in ett bildjobb till tidningen Se vilket var väldigt stort på den tiden.

Han sålde sedan bilder till den amerikanska tidningen Powder vilket öppnade ännu fler dörrar och snabbt gav honom ett namn som en av världens ledande skidfotografer.

1974 startade Felix också Åka skidor som än idag är Skandinaviens största skidtidning. Men efter några år som både chefredaktör och bildchef insåg han att mycket av det redaktionella arbetet också utspelar sig på kontor och bestämde sig för att världen utomhus uteslutande fick bli hans arbetsfält. Länge hade han visserligen en studio i Stockholm som han delade med vännen och kompanjonen Felix Oppenheim, men  använde den mest som bildarkiv.

Några vattentäta skott mellan arbete och fritidsintressen har egentligen inte funnits sedan han lämnade bankvärlden. Han har gjort grejer han gillat helt enkelt om det så varit att fota pingviner på Antarktis, barnkläder i Marocko, expeditioner i Himalaya, surfa på Hawaii, paddla 600 km i Kanada eller besöka naturfolkens byar på Nya Guinea.

– Jag är rätt lat och skulle aldrig palla att sälja in bilder till 45 olika tidningar som jag vet att en del gör. Jag har framför allt jobbat med reklam, men också haft tur och träffat rätt människor. Idag när alla kids vill jobba med media är det mycket svårare att slå igenom som fotograf, säger Felix som på hatten bär en pin av ett berömt italienskt bilmärke och på västen loggan för ett kanadensiskt heliskiingföretag.

Heliskiing innebär att flygas med helikopter till en bergstopp för offpistskidåkning på orörda områden.

Intill en Kodakskylt på den sidobyggnad som en gång var Felix mammas vävstuga hänger en fågelholk med pipande blåmesungar. Kodakskylten har han fått av gode vännen Lasse Åberg i vars film Sällskapsresan II Felix spelade sig själv. Ovanför vajar färgglada, tibetanska böneflaggor i brisen.

– Jag tycker om buddismen som livsfilosofi och i de buddistiska länder jag rest är människorna generellt trevliga och glada. Ta bara länder som Nepal, Kambodja och Vietnam – länder som gått igenom helveten – men där de flesta ändå är oerhört vänliga vart man än kommer. En kontrast till här i Sverige där jag ibland försöker hälsa på människor som redan på 50 meters avstånd vänder bort blicken.

– När min dotter var tre år blev hon helt trollbunden av Dalai Lama som vi var och lyssnade på under en resa i Tibet. Under en timme satt hon helt stilla och efteråt kom Dalai Lama fram och gav min dotter en kram. Jag hade då redan i mitten av 1980-talet rest runt 500 mil i Tibet. Inga träd, bara berg och öken och inte helt enkelt att ta sig fram.

När sonen och dottern var sex och sju år gamla packade Felix varsin liten ryggsäck åt dem och en stor resväska åt sig själv och tillbringade några månader på Hawaii, Fijiöarna, Australien och i Thailand. Men en än större strapats var när de för två år sedan, barnen då tonåringar, åkte skidor i 14 mil mellan Chamonix och schweiziska Zermatt och övernattade i bergshyttor. Glaciärskidåkning med barnen undviker han däremot då det ofta kan vara farligt.

– I Chamonix har jag varit på många fler begravningar än bröllop. Då är det något som är fel. Skidåkningen har blivit så avancerad och det som världens bästa manliga skidåkare gjorde för trettio år sen gör tjejerna nu – fast baklänges. Folk åker också för fort och dåligt på pisterna och kollisionsolyckor är vanliga numera. En tidigare tränare för störtloppslandslaget som jag känner blev påkörd i Åre för ett par år sedan och skadades så illa att hans ansikte fick rekonstrueras och han inte längre kan arbeta som pilot. Själv fotar jag inte mycket skidåkning längre, men det finns gott om nya, duktiga fotografer att önska lycka till. Jag vill hellre göra egna spår, njuta och slippa ha tolv kilo eller mer på ryggen, säger Felix som hållit många kurser i både skidsäkerhet och lavinkunskap, men framför allt haft tur.

Den allvarligaste olyckan han själv råkat ut för och som orsakat att han inte längre kan springa bra inträffade när han med kamera i 12 sekundmeters vind hoppade fallskärm från 850 meters höjd. Skärmen utlöstes inte som den skulle och alla trodde att han skulle dö i en krasch mot klippor, men 60-70 meter över mark lyckades han släppa huvudskärmen och få ut en mindre reservskärm. Och klarade sig med krossad fotled och underben.

– En dansk ortoped i Värnamo ville steloperera mig, men jag vägrade och lyckades istället bli transporterad till Stockholm där jag hade en god vän som var kreativ ortopedkirurg. När jag vaknade efter nedsövningen hade jag en bisarr känsla av att ha pissat på mig och när jag rullades in på sjukhusrummet satt Magnus Uggla, Tova Magnusson och Ann Stenmark och väntade på mig.

Numera vill Felix inte se snö på sommaren och sommarhalvåret i Mölle tenderar att bli allt längre för varje år. Här umgås han med bland andra  ”sköna keramiker och yrkesfiskare”.

– Från min fiskarvän som jag brukar hjälpa får jag havskräftor, krabbor och fisk. Jag handlar mycket hos lokala lantbrukare och odlar själv utan bekämpningsmedel. Luften här är så ren som den kan bli. Men det har blivit svårare och svårare i världen att äta rätt med all skit som tillsätts eller sprutas på fälten. Se bara på hur bina dör på mandelodlingarna i USA. Vilka konsekvenser får det?

Förra året jobbade han i fem månader på en stor båt som kock åt vänner som seglade över Atlanten och i Karibien. Med ett rep runt midjan på badplattformen i aktern rensade och styckade han fisk.

– Ibland var det bökigt att laga mat i stora vågor över Atlanten, men det påminde om att kocka i enkla fjällkök vilket jag också har stor erfarenhet av. Och jag slapp gå vakt om nätterna, säger Felix som ska bygga ett utomhuskök i sin klippträdgård i sommar.

Ett intresse som inte kan kombineras med estetiskt fotografi vore inte hans melodi så även matreportage har han naturligtvis gjort.

– Matjobb är tacksamma. Inte så komplicerat heller. Bara att slå blixten i en vit servett och fota så fort att man hinner njuta av maten innan den kallnat, säger Felix som av alla sina tusentals bilder faktiskt är mest stolt över ett ostronreportage från Bretagne.

Han går in i huset för att se om han kan hitta bilderna, men kommer istället ut med en dansk flaggstångsknopp som han hittat på stranden.

– Jag ska skaffa en stång till den här och hissa en sjörövarflagga i trädgården i sommar, säger han.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.