Då solen alltid lyste i Hässlebo

I år är det åtta år sedan Tipifesten gick i graven. Kullaliv har träffat intiti­ativtagarna till vad som en gång var Sydsveriges mest alternativa kulturfestival.

1998 fick föreningen Luna, Luggude Naturaktion, bidrag från Höganäs kommun för att inventera örter på Gerdas äng i Jonstorp. När de unga, naturintresserade medlemmarna istället använde de 10 000 kronorna till att köpa öl i Helsingör och arrangera en ”Absolut drogfest” vid Revet anade de inte själva att det var upptakten till en decennielång festivaltradition i Kullabygden – nämligen Tipifesten.

Tio personer har samlats runt en vetelängd och några kannor kaffe i Thomas Nilssons hus på Limhamn, Malmö. Fniss, skratt och intensiva samtal vittnar om ett kärt återseende.

– Det känns som igår, men de flesta av oss har inte träffats på många år. Efter sista festen 2008 flyttade många åt olika håll, vi fick barn och jobb, säger Daniel Trall.

Under ett decennium var hans föräldrars fårhage i Hässlebo utanför Jonstorp platsen för Tipifesten. Tredje helgen i juli kunde tält- och sovsäcksförsedda festivalfirare ses som ett lämmeltåg på landsvägarna runt Södåkra, handlaren i Jonstorp toppade all försäljning, musiken från stora scenen hördes på flera kilometers håll och som ett under lyste alltid solen.

Ryktet om den lilla, intima kulturfestivalen i Kullabygden spred sig under årens lopp över hela landet och lockade även besökare från grannländerna liksom artister som Svenska Akademien, Jan Lundgren och Laleh.

Sällskapet vid bordet i Malmö idag var initiativtagare och arrangörer och allihop var med under hela den tid då det begav sig.

Valborgsmässoafton 1998 var de mellan 15 och 22 år, bosatta i Kulla­bygden, intresserade av kultur och natur, men hade insett att absolut ingenting händer om man inte tar tag i det själv.

– Vi spred flygblad med inbjudningar till ”Absolut drogfest”. Namnet hittade vi såklart på för att provocera, vilket vi lyckades med. Det skrevs upprörda förhandsartiklar i lokalpressen och många kom dit för att hålla koll, andra var bara nyfikna. I själva verket grillade vi från klockan 17 och hade poesiafton, både ungdomar och föräldrar, berättar Pontus Eriksson.

Inför sommaren 1999 hade föreningsmedlemmarna fått blodad tand och bestämt sig för att arrangera ännu en fest.

Daniel Trall hade varit i Goa, Indien och bott i ett tält på stranden och när han kom hem satte han sig full av inspiration i vardagsrummet och sydde en tipi. Tältet som också gav namn åt festen uppfördes tillsammans med en hemmasnickrad scen, en saloon och utedass i hagen.

Scenen var öppen för alla.

– Hela vår grund var kamratskap. Vi drevs av lust och började i liten skala. Det kom ungefär 60 personer första sommaren, säger Sarah Nilsson.

För att komma in på festivalområdet var man tvungen att lösa en mycket blygsam medlemsavgift i föreningen och så förblev det under alla år. Bara de som varit där tidigare år bjöds in med fint tecknade inbjudningskort, men de tog med sina vänner och familjer som också blev medlemmar.

– Att festivalen var så dold gjorde den åtråvärd och redan andra året hade vi över 300 besökare. Då hade vi börjat boka band. Antalet besökare dubblerades sen varje år tills det stannade på en bit över 1 000 pers – och vi ville inte växa mer, säger Max Bohlin.

Det antikommersiella var från början uttalat och föreningen ägnade sig aldrig åt någon som helst marknadsföring – alla arbetade ideellt, även artisterna som ställde upp utan gage.

Publiken bjöds på en vild blandning av jazz, electronica, rock, country, folkmusik, progg och pop – lokala musiker som Beerhunters och Höganäs dragspelsklubb mötte artister från hela landet och flera var de som uppträdde på ”fåratäppan” innan de fick sitt stora genombrott: Laleh, Svenska Akademien och Slagsmålsklubben.

– Andan var så speciell från första året. Tipifesten var ett socialt projekt med ett mycket inkluderande klimat. De minsta besökarna var nyfödda, de äldsta över 90. Och för mig som var bland de yngsta av oss arrangörer var det självklart en skola, säger Sarah Nilsson.

Flera i gänget har idag arbetsledande positioner på sina jobb, något som de ser som ett arv från Tipifesten där de lärde sig att ta ansvar för en hel grupp. Flera arbetar också med natur och kultur: till exempel är Daniel Trall arborist, Thomas Nilsson verksam inom filmbranschen, bland annat som produktionsledare för dansksvenska tv-serien Bron, och Marie Norrthon är producent för Sommarscen Malmö.

Inför varje Tipifest hade styrelsen för det som nu kommit att bli Luna Musikförening intensiva möten då man under många timmar avhandlade allt praktiskt. Förberedelsearbetet motsvarade sedan ungefär en månads oavlönat heltidsarbete.

– Det var ändlösa diskussioner på våra möten och en sann träning i demokrati. Vi hade alla stark vilja och röstade om allt – ”ska vi sätta upp reklamskyltar eller inte?” Vi hade lärt känna varandra genom att festa tillsammans och utforska naturen. Under tipiåren kom vi varandra mycket närmare och än idag tror jag att det är den här gruppen som känner mig bäst. Jag sänker garden och är hundra procent mig själv i deras sällskap, säger Thomas Nilsson.

Samverkan med andra kulturföreningar drogs igång, utrustning lånades från Eric Ruuths Kulturhus och Engelholms Musik Forum ställde upp med ljudtekniker. Man kopplade upp sig mot kommunens elnät, flera nordvästskånska företag skänkte bröd och kakor, andra lånade ut kylar och frysar och utbildad ambulanspersonal fanns alltid på plats.

Inte bara musik stod de senare åren på programmet utan också film, poesi, teater och dans. I takt med att festivalen växte byggdes ett filmtält av metall och en ekonomibyggnad.

– På campingen bodde hockeygäng, punkare och hippies sida vid sida. Vi hade regler som påbjöd att man skulle vara snälla mot varandra. När vi fick nys om att det skulle dyka upp bråkstakar, ropade vi ut i megafonen att alla skulle punktmarkera genom att hälsa dem varmt välkomna. Och det blev inget bråk – istället slutade kvällen med att hippies och bråkstakar möttes i armbrytning, berättar Christian Rosenlöf.

Varje år hade föreningen serveringstillstånd för alkohol, men år 2006 ville Höganäs kommun inte bevilja det då den inte längre ansåg att festen var ett slutet sällskap.  Länsrätten i Skåne gav dock Luna musikförening rätt och rev upp kommunens beslut. Samma år krävde dessutom Polisen att två polisiära ordningsvakter skulle närvara under festivalen, något som föreningen också överklagade till högre instans och fick rätt.

– Vi hade en egen säkerhetsgrupp på tio personer med särskilda kläder, kraftiga ficklampor och brandsläckare. Polisen hade besökt oss varje år och fått ett bra intryck. Vi motsatte oss avlönade ordningsvakter då det helt gick emot vår idé att alla skulle jobba ideellt. Att vi gick segrande ur båda rättsprocesserna var en enorm kick. Vi var inte en kommunal angelägenhet utan bestämde efter våra egna regler som ett litet Christiania, säger Thomas Nilsson och ler stolt.

Utan föräldrar som lånade ut lastbilar, upplät mark, plåtslageri, maskiner, verkstäder och även hjälpte till ekonomiskt hade ingenting varit möjligt. Mammorna Lone Larsen, Engvy Eriksson och Eva Bergenstråhle fick folk att känna sig hemma och lagade all mat som såldes till självkostnadspris.

– De var så omhändertagande och ett år när vi samarbetade med fredsorganisationen IAL, Internationella arbetslag, var det en av volontärerna som började kalla dem Global Mothers – ett namn som sen hängde kvar, säger Linus Eriksson.

Efter städningen på söndagen efter varje avslutad fest kom det att bli tradition att arrangörerna samlades på Strand i Arild eller Tunneberga gästgifvaregård i Jonstorp.

– Vi hade ju arbetat intensivt i flera veckor och knappt sovit någonting under festens två dygn och var helt slut. Att få äta en lyxmiddag tillsammans som belöning var fantastiskt, säger Caroline Lindman.

En del hade sommarjobb resten av sommaren, flera gick på a-kassa mellan studieterminerna vilket var tillåtet fram till 2007.

Till unga Kullabygdsbor som skulle vilja starta en liknande fest idag har de flera råd:

”Lägg ner mobiltelefonerna och öppna era ögon!” ”Gå på lust!” och ”Börja litet – handla i omgångar!”

– Självklart skulle det vara möjligt att göra samma sak i Kullabygden idag. Jag har bara känslan av att så mycket handlar om entreprenörskap nu. Vi var organiserade människor som gillade att jobba, men vi hade inget affärsmål utan växte organiskt, säger Marie Norrthon.

Inför sista sommaren, 2008, fanns diskuss­ioner om att låta festivalen växa och bli kommersiell, men idén röstades ner.

– Vi ville inte att Tipifesten skulle bli en rutin som bara rullade på och inte förnyades. Men med familjer och andra jobb hade vi inte längre råd och möjlighet att ägna så mycket tid som krävdes. Så vi slutade när vi var som bäst och släppte då för första gången press­releaser, säger Linus Eriksson.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.