Kullamannen

Kullamannen

I år är det exakt 50 år sedan den populära tv-serien Kullamannen spelades in i Kullabygden. Sommaren 2012 hade Kullaliv förmånen att träffa och intervjua regissören Leif Krantz som gick bort senare samma år. Nu har vi plockat fram reportaget ur arkivet – ett långt samtal med Leif Krantz om manuset, inspelningen och om varför tv-serien blev en klassiker. 

”Två vita, två blå.” ”Victoria med c.” Alla som har sett Kullamannen kommer ihåg uttrycken från tv-serien, som fick svenskarna att sitta klistrade vid tv:n när den började sändas den 23 december 1967. Många minns den som skrämmande – det svartvita fotot, den suggestiva musiken och den elake Ludvig, spelad av Bengt Brunskog, som var otäck på riktigt mot små barn. För dem som inte har sett Kullamannen handlar filmen om fyra barn, som upplever sitt mest spännande sommarlov i trakten runt Himmelstorpsgården, där sägnerna om Kullamannen fortfarande lever och den täta bokskogen skapar en trolsk stämning. Barnen möter spioner, tolkar kodspråk, jagar mikrofilmer och blir själva jagade i en av Höganäs gamla gruvor. Och fortfarande mer än fyrtiofem år efter att Kullamannen premiärvisades fortsätter serien att fängsla och hitta nya entusiastiska tittare.

– Ja, jag får fortfarande något samtal i månaden om Kullamannen, folk som vill intervjua mig, men också de som vill göra en ”remake” av serien berättar Leif Krantz, när jag når honom i hans hem i Sköndal utanför Stockholm och bokar ett möte.

Någon månad senare syns vi på Medborgarplatsen i ett varmt sommarstockholm. Leif Krantz är elegant och originellt klädd i lila skjorta med vita ränder, mörkblå byxor, solglasögon och hatt, som ständigt åker av och på under vår lunch, som fortsätter i flera timmar.

Leif Krantz debuterade som barnboksförfattare i slutet av 1950-talet. Som medlem i nystartade filmtidningen Chaplins redaktion levererade han filmkritik och essäer. 1962 fick han jobb på produktionsbolaget Artfilm som ägdes av den legendariska regissören och producenten Olle Nordemar och fick rätt snart hoppa in i arbetet med Astrid Lindgrenfilmatiseringarna Vi på Saltkråkan och Tjorven, Båtsman och Moses. Regiassistent var titeln, men Leif fick ”mest ta hand om ungarna och läsa läxor”. Sin regidebut gjorde han med tv-serien Modiga mindre män – en parodi på olika äventyrsgenrer som blev väl mottagen och av kritikerna och vann juryns specialpris ”för det originella och effektiva berättarsättet” på barnfilmsfestivalen i Venedig 1965. Ett år senare sålde Olle Nordemar sitt bolag Artfilm till Svensk Filmindustri men fortsatte att producera tv-filmer inom det nybildade bolaget Nord-Art. Den första satsningen blev Kullamannen.

Leif berättar att han satt på SF:s kontor när Gösta Blixt, chef för barnavdelningen på tv, kom upp med ett tjockt manus skrivet av Folke Mellvig. Mellvig är idag rätt bortglömd, men var på 1950-talet en av Sveriges mest lästa kriminalförfattare och upphovsman till många filmmanus i samma genre.

– Manuset hette Barnen i Kullaskogen. Det fanns en kärna i manuset som var rolig. Det handlade om barn, sommarlov och spioner. Men jag tänkte ”vad är doktor Miller för klantig jäkel som tappar ringen”. Det var mycket som var skräp.

– Jag begärde att få bearbeta manuset efter mitt eget huvud och sa att då kan vi nog göra en tv-serie. Jag kortade ner mycket och strök de tre avslutande avsnitten, som utspelade sig i Köpenhamn på Tivoli och Ströget. Folke Mellvig blev förstås lite purken, men jag ville att allt skulle hänga ihop, att det skulle vara en film om Kullaberg och att slutet skulle ske i en grotta i en slutuppgörelse där de unga tar hem poängen.

– För att göra en intressant film måste man göra ett bra filmmanusjobb. Det går inte att utgå från en bok kryssa för vissa saker och filma. Det mest intressanta finns oftast mellan raderna – det du kan gestalta i ögonblicksbilder. Jag jobbade mycket med att plantera saker. Om du har planterat något kan den enklaste grej bli spännande. Som Tommy, en av barnen i filmen, som inte kan cykla. I slutet av femte eller sjätte avsnittet bränner det ju till när han blir jagad av Ludvig. Då kan han plötsligt cykla.

I slutet av maj 1967 påbörjades inspelningen i Kullabygden. Hela filmteamet, inspelningsledare, filmfotograf, ljudfolk och skådespelare bokades in på Strand Hotel i Arild. Leif hade hört att hotellets franske kock lagade himmelskt god mat.

– När vi kom ner hade han tyvärr gått och dött och ägarinnan Inga-Lill Rastenis mat var kanske inte riktigt lika fantastisk.

Leif hade varit nere och rekognoserat mycket i förväg för att i detalj veta var och hur han skulle filma.

 

Kände du till trakten sedan tidigare?

– Jag hade jobbat en hel sommar som journalist på Helsingborgs dagblad. Då gjorde jag olika reportage. Jag var på Höganäs flygfält och flög segelflygplan och minns särskilt en helg i Mölle när jag drack vin och spanade på snygga tjejer.

– När man jobbade kväll på tidningen ingick det att ringa till vaktchefen på Sofiero och en kväll var det av någon konstig anledning den gamle kungen Gustaf VI Adolf som svarade. Jag sa ursäkta och la på. Jag var nog inget bra ämne för en journalist, skrattar Leif och minns att han i första klass i småskolan blev mycket berörd när klassen läste Lagerlöfs Nils Holgersson och avsnittet om den stora trandansen på Kullaberg.

– Skåne har varit lite av en hembygd och jag har filmat mycket för malmö-tv.

Inspelningen av Kullamannen började bra med vackert väder och tagningarna flöt på fint, men flera incidenter störde lugnet. Tommy, spelad av Staffan Hallerstam, ramlade av en häst och fick en blåtira och en lätt hjärnskakning, men var på benen efter två veckor igen.

Eftersom Sverige skulle lägga om till högertrafik hösten 1967 hade teamet fått hårda direktiv att alla bilar som syntes i filmen måste köras på höger sida. När man skulle filma scener med bilar var man alltså tvungen att stänga av vägen bilen färdades på.

– Vi ställde en man som skulle strypa trafiken på vägen mellan Möllehässle och Brunnby, men han missade att vi körde igång och vi mötte en bil på samma sida. Det kunde ha gått riktigt illa.

Leif hade handplockat en ung fotograf till filmteamet som han hoppades skulle leverera ett enklare foto i en mer reportageliknande stil. Det var ett stort ansvar för den unge fotografen och han levde inte riktigt upp till förväntningarna.

Inför midsommarhelgen satt Leif och klipparen Janne Persson i Brunnby skola, som filmteamet hade hyrt, och grovklippte det femte avsnittet för att ta med och visa för producenten Olle Nordemar.

– I avsnittet springer Harry runt i hjälm nere i gruvan och jagar barn. Klippen var kanske inte så snygga, det var lite tafatt och vi hade ingen pålagd musik. Det såg nog lite halvtaskigt ut men det var ingen större fara.

Efter visningen kommenterade Olle Nordemar: ”Leif tycker du det här är bra själv? SF kan inte stå för det här. Vi får lägga ner.”

– Det var lite ruttet av mig att inte ställa upp på min filmare, men min lojalitet mot Kullamannen var större. För att rädda inspelningen kallade vi in fotografen Kalle Bergholm som filmat Vi på Saltkråkan. När vi i efterhand klippte ihop helheten, tog bort otympligheter och snabbade upp tempot kunde ingen märka någon skillnad på materialet i det femte avsnittet jämfört med de andra.

– Olle Nordemar trodde att han räddade Kullamannen men förstörde den nästan. Men han gav mig chansen och trodde på filmen. Det är jag glad för.

Leif levererar ännu en historia, som nästan känns som en skröna.  Skådespelerskan Lena Dahlman, som spelade barnens barnvakt Jenny, hade inte körkort men kör ändå bil i filmen från Himmelstorpsgården ner till färjelägret i Helsingborg.

– Inspelningsledaren Curt Malmsten låg på golvet och tryckte ner gaspedalen. Vi tyckte att det var filminspelning och hade ingen annan lösning. När vi väl hade fått igenom idéen var det mitt ansvar. Det var en njutning att vara kung. Jag gjorde mitt sommaräventyr precis som jag ville ha det.

 

Varför blev Kullamannen en klassisker som fortfarande lever?

– Det finns en magisk stämning på Kullaberg som jag själv upplevt. Jag försökte fånga den. Min utgångspunkt var inte att göra en barnfilm utan att göra en thriller – att använda ett filmspråk och de filmdramaturgiska redskapen som anknöt till vuxen- och spionfilm. Jag kände mig rätt säker. Jag kunde min Hitchcock. Jag visste hur man skulle iscensätta, bygga filmen och hitta lösningar specifika för ämnet. Jag upplevdes nog som rätt stöddig på den tiden, men jag visste hur film skulle göras. Charles Redlands suggestiva musik var förstås en stor anledning till framgången.

 

I augusti förra sommaren hade Leif Krantz vägarna förbi Kullabygden. Vi sågs för att ta några bilder och letade oss tillsammans fram till huset där ”spionen” Doktor Miller höll till i filmen. Den gamla korsvirkeslängan ligger några hundra meter från Himmelstorpsgården och ser idag nästan likadan ut som den gjorde i filmen. Det är en sällsam plats, nästan lite trolsk. Här bakom stenmuren låg barnen och spionerade på Doktor Miller. Här gömde sig också den elake Ludvig i en fågelskrämma – en av de mer otäcka scenerna i filmen.

Leif berättar att han nästan skämdes när teamet på tjugo personer efter tre dagars inspelning lämnade trädgården helt nedtrampad.

 

Känns det nostalgiskt att vara tillbaka vid inspelningplatsen?

– Nej, jag har kommit över det efter fyrtiofem år.

 

*     *     *

 

Efter Kullamannen regisserade Leif Krantz flera uppskattade tv-filmer som Kråkguldet (1969), Pojken med guldbyxorna (1975), Ärliga blå ögon (1977) och Sinkadus (1980). Leif Krantz avled den 28 december 2012.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.