Viktoria – i Bamses fotspår

Efter många år i skönhetsbranschen tar Viktoria Qvarforth över penseln efter sin berömde far – Bamses skapare Rune Andréasson. Den femte december öppnar hennes ”Galleri Bygatan 21” i Viken.

En kall vinterdag 1999 i Paris fick Viktoria Qvarforth ett samtal från Sverige och sin arbetskamrats mamma som undrade hur det stod till.

– Bra, svarade jag, men tyckte det var lite konstigt att hon ringde bara för att prata med mig. Först senare förstod jag att hon hade hört på radionyheterna, berättar Viktoria medan hon serverar kaffe och en chokladkaka som smälter som en dröm i munnen.

Tillsammans med sin kollega drev hon Strul, en lifestylebutik i Hallarna, Les Halles, i Paris första arrondissement. De var återförsäljare av svenska designmärken som gick hem starkt hos Paris modelejon.

– Senare samma dag kom min bror plötsligt in i butiken. Han berättade att pappa var död. Jag fick en chock. Trots att han varit sjuk i cancer i ett års tid hade jag inte förstått hur allvarligt det var. Hela begravningen och tiden däromkring var som ett enda långt chocktillstånd.

Idag är hon trots allt tacksam att hon slapp se sin pappa, den älskade serieskaparen Rune Andréasson, tyna bort och att alla minnen hon har är fulla av liv.

– Men jag sörjer fortfarande att han inte fick bli morfar. Han sa alltid att han ville leva så länge att han fick träffa mina barn. Och han hade jublat över att jag börjat måla! Hans dröm var ju att vi barn skulle hålla på med konst. Eftersom ingen av mina bröder ens kan rita streckgubbar låg förhoppningarna mest på mig.

*     *     *

I Viktorias vardagsrum vakar Frida Kahlo, Rihanna och ett okänt kvinnoansikte över oss under intervjun. De stora, färgstarka akrylmålningarna har Viktoria jobbat med den senaste veckan parallellt med att en källarlokal i gamla Viken förvandlats till ateljé.

Med både själ och hjärta är hon tillbaka i sin barndomsby. Om någon hade berättat det för henne när hon tog studenten i början av 90-talet hade hon knappast trott sina öron.

Efter att ha utbildat sig till hudterapeut i Stockholm blev hon förälskad i en fransman och flyttade till Paris. Förhållandet till mannen tog snart slut, men Viktorias kärlek till staden varade i åtta år. Det fanns en puls och en blandning av människor som var befriande.

– Utan att ens kunna franska fick jag direkt jobb som värdinna på klubbarna Barfly och Buddha bar. Det var de hippaste ställena och alla ville hänga där: Jack Nicholson, Madonna, Prince och Danny Glover.

Parallellt utbildade hon sig till make up-artist och fick uppdrag av Fords modeagentur, musikvideoproducenter och franska TV5 där hon sminkade programledarna. Utöver den egna butiken jobbade hon även åt Armani och Chloé i Paris fashionablaste kvarter.

Pressande kroppsideal märkte hon inte så mycket av.

– Nej, jag tycker det är mycket större press här i Sverige idag, särskilt den här träningshetsen. Man ska vara vältränad och osminkat snygg, träna sju dagar i veckan och ha marathon som mål. Jag gillar mer fransyskornas stil – att kvinnor får se kvinnliga ut med former, smink, kvinnliga kläder och högklackade skor. Jag tycker det är kul att piffa upp mig.

Viktoria älskade också klubblivet, att dansa i Parisnatten. Ända sedan hon var sex år och hela gymnasiet igenom var dansen hennes allt överskuggande intresse; hon dansade balett, jazzdans, streetdance, salsa och egentligen ville hon fortsätta professionellt.

– Men mina föräldrar varnade mig för att det var en tuff bransch och jag beslöt att bara ha det som hobby. Idag ångrar jag det. Tyvärr vill inget av mina barn dansa heller, typiskt nog. Men min 13-åriga dotter Liyah sjunger och spelar gitarr. Hon är jätteduktig, berättar Viktoria.

*     *     *

Kreativiteten tycks med andra ord gå i arv i släkten, även om den tar sig lite olika vägar. Viktorias pappa Rune Andréasson gick teaterhögskolan i Göteborg och började sin karriär som skådespelare, men hade ritat sedan barnsben. Tidigt fick han uppdrag som tecknare i olika dags- och veckotidningar; Lille Rikard och hans katt samt björnarna Brum respektive Teddy blev alla populära serier. Ungefär samtidigt som familjen Andréasson lämnade Stockholm för Viken föddes Bamse, till en början som en svartvit filmkaraktär i fem kortfilmer för Sveriges television.

Julen 1972 hade sju nya färgfilmer premiär – filmer som Rune tillsammans med hustrun Majvor skapat i familjens källare – och det skulle bli tre ytterligare filmer så småningom.

Den första Bamse-serietidningen kom ut 1973, samma år som Viktoria föddes.

– Jag var 14 månader när jag kom till Sverige. Mina föräldrar hade redan tre pojkar, men hade sedan länge bestämt sig för att adoptera ett barn. De hade rest till Sri Lanka tidigare, pappa var där flera gånger för att skriva manus till Bamse.

Viktoria hette från början Rohini och hade lämnats till ett barnhem i Colombo, Sri Lanka, av sin blott 15 år gamla biologiska mor. Efter att ha fått klartecken från adoptivbyrån väntade paret Andréasson i nio månader på sin dotter.

– Pappa kallade det för sin graviditet. Och för mig har det aldrig funnits några andra föräldrar än mina svenska. Jag har inte velat ta kontakt med mina singalesiska släktingar för jag känner inte att jag skulle ha något gemensamt med dem. När jag träffat singaleser och andra lankeser som förväntat sig att jag ska förstå språket har det bara känts konstigt. Jag är ju svensk. Jag var så liten när jag kom att det enda minne jag har från Sri Lanka är ett doftminne. Doften av Ceylonté…

*     *     *

Rune Andréassons stora humanism förmedlades genom Bamse vars budskap ”Det är bättre att vara snäll än stark” och ”Små vänner är också vänner” har präntats in i miljoner barn. Med dunderhonung i magen har Bamse inte bara kämpat mot ärkekapitalisten Krösus Sork utan också miljöförstöring, rasism och mobbning.

– Jag har ärvt pappas syn på rättvisa och blir så arg när någon blir orättvist behandlad. Man ska respektera andra och vårda sina relationer med familj och nära vänner. Jag lärde mig också tidigt att vara stolt och aldrig skämmas över det som just jag är bra på, säger Viktoria.

Majvor Andréasson var den som skötte hus och hem, men målade också celoner, de genomskinliga ark som varje figur och varje liten rörelse målas på i filmerna. Även om Rune Andréasson alltid bar på papper och penna var han tack vare sitt fria yrke hemma mycket och Viktoria hade två väldigt närvarande föräldrar. På somrarna vallfärdade unga sommargäster till familjen Andréassons hus på Kalvlyckevägen bara för att få sig en titt.

– ”Hej! Det är jag som prenumererar på Bamse” kunde de säga. Och pappas sa: ”Åh, är det du – vad kul att få träffa dig!” Han var alltid trevlig mot alla. Men tålamod hade han inte! Om jag råkade peta och sätta en prick på något han just färglagt kom det en väldig massa svordomar. Fast det gick över lika snabbt.

För oss som var Bamseläsare på 80-talet var Viktoria bekant genom Rune Andréassons texter på sidan två där han ofta nämnde sin familj, men också eftersom hon och brodern fick ställa upp som  fotomodeller iklädda mössor, tröjor och annat som lottades ut i Veckans tävling.

– Det var fruktansvärt faktiskt. Jag tyckte allt med Bamse var jobbigt rätt länge. När vi skulle skicka ut kalaskort tecknade pappa Bamse på, på alla julklappspaket var det Bamseetiketter och när vi skulle klä skolböcker fick jag handritade Bamseomslag fast jag helst ville ha rosa ponnyhästar. Bamse var barnslig och pinsam, tyckte jag, och även det faktum att min pappa var konstnär.

Det var egentligen först när hon själv fick barn som hon började sätta värde i faderns gärning.

– Titta på den här! Här är jag tillsammans med alla figurer pappa ritat genom tiderna. Den är egentligen helt fantastisk, säger Viktoria och plockar ner en inramad bild från väggen.

Längst fram i en tågparad står hon på Pellefants huvud och viftar med Sri Lankas och Sveriges flaggor. ”Till Viktoria Rohini tre år” står det på en skylt som pekar i tågets färdriktning.

*     *     *

Inför sin dotter Leyihas inträde i världen 2002 lämnade Viktoria Paris. Graviditeten hade varit lite komplicerad och hon behövde vila och få stöd av sin mamma.

– Tanken var att vi sen skulle återvända till Paris. Men med en bebis kändes det plötsligt så problematiskt att bo där i en ruffig lägenhet långt från släkten. Så jag flyttade hem till mamma medan Liyahs pappa jobbade kvar i Paris och kom till Viken en gång i månaden.

Efter ett år fungerade inte lösningen längre och paret gick skilda vägar. Viktoria och Liyah flyttade till en lägenhet på Husensjö i Helsingborg och Viktoria fick jobb på Formtoppen i Laröd och Electa, Kullagatan, som hudterapeut.

– Sen möte jag Daniel. Jag var kär i honom i sjuan när han var den populäraste killen på Vikenskoldanserna. Men kärleken var obesvarad då.

Som vuxna träffades de på några fester hos gemensamma bekanta och Viktorias första intryck i nutid – att han var snobbig – kom snart på skam.

– Först var jag rädd att jag skulle känna mig som 13 igen om vi blev ihop.  Men tvärtom – det kändes helt rätt och naturligt. Vi har samma syn på barnuppfostran och det är så tryggt.

Snart flyttade de ihop och 2008 föddes sonen Lucas, idag en fotbollskille precis som sin far. När de bestämde sig för att köpa hus föll valet på ett relativt nybyggt hus i östra Viken, bara ett stenkast från Viktorias mamma.

De senaste åren har Viktoria som hudterapeut och makeup-artist framgångsrikt drivit sin egen firma Qvalité.

– Jag bestämde mig för att sluta eftersom jag inte brann längre. Jag kan hudvårdsyrket i sömnen och det är ingen utmaning. Men jag älskar kundkontakten och fortsätter att ta emot några gamla bryn- och nagelkunder här hemma. Min äldsta kund är 93 och har kommit under alla år.

*     *     *

Bygatan ligger ödslig sånär som på några hundägare när vi går för att titta på hennes ateljé.

– När jag drev Qvalité här lite längre bort var det trist att det blivit så folktomt i Viken och därför flyttade jag salongen till Magasin 36. Men nu när jag målar vill jag vara mer i fred så då passar det bra här.

I december under julskyltningen öppnar hennes ”Galleri Bygatan 21” i samma källarlokal som ateljén. Till att börja med ställer hon ut sina egna tavlor för att sedan ge andra konstnärer chansen om intresse finns. Tanken är också att hon sedan ska börja göra mönster för textil.

Den ekonomiska möjligheten att på heltid kunna ägna sig åt konsten kom när hon i fjol liksom sin yngste bror sålde av sin tioprocentiga andel i Bamseförlaget AB.

– Det har funnits konflikter mellan oss syskon, men av hänsyn till mamma vill jag inte gå ut med några detaljer om det offentligt. Idag är jag bara så lättad att ha lagt det bakom mig och jätteglad att jag gör det jag gör.

2012 fick Viktoria färger och canvas av sin man i present. ”Nu börjar du måla” sa han.

– Först var det helt och hållet min egen lilla bubbla. Glädjen i att skapa! Men så la jag ut några bilder på Facebook och folk gillade dem, ville till och med köpa dem. De senaste veckorna har jag målat från klockan åtta till tre och glömt tid och rum. Jag får utlopp för mina känslor och det syns i bilden om jag varit glad, dyster eller arg när jag målat.

Att ansikten är ett vanligt motiv i hennes målningar är nog ett spår av att hon så länge jobbat som make up-artist. Hon tittar på konst varje dag för att få inspiration – något hennes far också gjorde.

– Han var den bästa läraren när det gäller konst, även om vi inte alltid hade samma smak.

Hans favoritkonstnär var finlandssvenska Helene Schjerfbeck som han tidigt köpte flera verk av. Viktoria å sin sida föredrar färgsprakande måleri signerat till exempel österrikaren Voka eller fransyskan Francoise Nielly.

När vi lämnar ateljén med ett par tavlor för en fotosession på den råkalla stranden är det flera förbipasserande främlingar som spontant uttrycker sin förtjusning.

– Tack så mycket – vad roligt att ni tycker om dem, säger Viktoria och ler stolt.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.