Tomten blöder – en julstory

Åke Högman, författaren bakom kriminalromanerna Mord i Mölle och Mölles Mörka Ljus, har specialskrivit en julnovell för Kullalivs läsare. Den innehåller alla klassiska ingredienser – snö, skilsmässa, en tomtedräkt och för mycket sprit.

Det hade blivit jul i Kullabygden och med den kom vintern.

Dagen före julafton började det snöa. Så också i Bräcke. Åkrarna, husen och Holy Smokes containrar bäddades in i ett vitt täcke. Himlens mjölksyrade moln och snöspånen i luften inneslöt den lilla men vidsträckta byn och fick den att te sig ännu mer för sig själv än vad den egentligen var.

”Där gatlyktorna slutar, börjar Bräcke” heter det ju som bekant.

Till att börja med tyckte Amanda Riis att snöfallet var vackert, ja nästan exotiskt. Det var hennes första jul här, inflyttad sedan i augusti till följd av en ”tjorvig” skilsmässa, hennes egen tämligen missvisande beskrivning. Det tjorviga hade bestått i att hon hade lämnat sin man på grund av att han hade haft, och hade (!), en affär med en av dagisfröknarna på förskolan där deras barn gick, i en ort ett par mil från Bräcke. Barnen gick fortfarande kvar på Smultronbladet, (”Det är bäst så”) så varannan vecka fick hon två gånger om dagen gå med sin törnekrona och sitt kors upp och ner för Via Dolorosa för att lämna och hämta dem.

Hon var trots allt ändå glad över att det hade gått så bra som det hade gått, det vill säga att hon inte satt på kvinnoanstalten vid Ringsjön för att hon hade skjutit honom.

Hans förklaring:

 – Hon lurade mig till det, men nu är det som det är.

Amanda tittade ut över den lilla gården. Snön yrde ner över den gamla verkstan och det tidigare stallet, ner över gårdsplanen där den stora rödgula katten Musley med de gröna ögonen nu paraderade. Musley hade ingått i köpet, till hennes två döttrars stora belåtenhet. Annars var femåriga Inez och åttaåriga Sixten inte så där överdrivet nöjda med tillvaron, de trodde att det tjorviga var någonting som skulle gå över och att de skulle flytta tillbaks och åter bo på heltid i det gamla, med både mamma och pappa. Will NOT happen.

Nu skulle de fira julafton med sin oskjutna pappa och Amanda skulle vara själv. Hennes föräldrar bodde i ett stort grått trähus intill väg 97 några mil från Jokkmokk och dit orkade hon inte resa, dessutom var hennes mamma av uppfattningen att hennes före detta mans lilla snedsteg inte var så mycket att orda om, ”Du vet, lite törne på vägen får man räkna med om man ska komma någonvart, ni reder ut det här ska du se” hade hon oväntat vältaligt sagt senast i telefon. Sådant prat orkade Amanda definitivt inte utsätta sig för.

”Lite törne på vägen”, jo tjena. Som kom i form av kurviga dagisfröknar som man själv hade suttit och fikat med under det att förbindelsen hade rullat igång. Hon hade dessutom redan flytta in hos exet. Utskåpningen var inte bara ett faktum, det var som att spika upp ett meddelande på dagis anslagstavla: ”Amanda Riis förskjuten av en av våra anställda. Bravo!”

  Hon hade gjort misstaget att ta ledigt från reklambyrån i Helsingborg: ”Det här kan bli hur stort som helst-Communication”, förkortad DHKBHSSHC, en vecka före jul och över nyår. ”Vila upp sig, bara rå om sig själv först och sedan barnen”. Så tänker en idiot. Hon hade intalat sig att det skulle bli en skön julafton i ensamhet och barnen skulle ju komma redan på annandagen och sedan skulle hon ha dem till efter nyår. Den kurviga och exet skulle åka till Kanarieöarna.

Nu var hon sysslolös och rastlös och hade haft allt tid över till sina egna tankar om sin egen uppenbara otillräcklighet, som fru och dålig mamma.

På sätt och vis var hon en dålig mamma. Hon hade bestämt sig för att skippa julen i hemmet. Ingen gran, inga ljus, inga dekorationer, barnen fick säga vad de ville men när de kom skulle de titta framåt, inte bakåt. Deras julklappar hade hon redan lämnat.

Amanda insåg dock att hon måste åka in till Höganäs för att handla mat och typ tio boxar vin, en kartong gin och definitivt ingen glögg. Hon kände för en burgare på Garage, där måste det väl ändå vara julfritt. Hon hade ingen lust men visste bara alltför väl att hon måste tag i denna sura situation som hon faktiskt hade satt sig själv i.

So, action!

Det snöade allt kraftigare. Hon rattade sin fullt ut miljöovänliga Dodge Ram Van som hon köpt i protest efter skilsmässan, protest mot norm core, mot spa i Tylösand, doftljus, varmt citronvatten på morgonen, yoga och finna-sig-själv-kurser. Hon som i allt hade varit Miss Perfect, med det rätta håret, rätta kläderna, rätta mannen i det så uppenbart rätta huset på den rätta vägen, hade fallit handlöst till marken och när hon mödosamt reste sig upp igen upptäckte hon en gammal sida av sig själv som hon hade trott att hon effektivt stuvat undan för gott, den slarviga raggarbruden.

Hon passerade Bräcke Mölle som på avstånd liknande en surrealistisk snögubbe med vingar. Satte på radion: ”Jingle bells”.

– Fuck you, kommunicerade hon till radion, hennes röst lät hes.

Hon tryckte istället in cd:n som låg på passagerarsätet, ”Highway to hell” och slirade nerför vägen och ut på 111:an.

Hennes mamma ringde i jämnhöjd med Strandbaden.

– Hej, vad gör du?

– Åh, jag ska in till Höganäs och shoppa lite.

– Måste du spela så högt.

– Amanda sänkte.

– Tack för paketen, sa mamman.

En fågelbok till pappa och en helårsprenumeration på Krysset till mamman.

– Har ni öppnat dem redan?

– Nej, såklart inte. Har ditt kommit fram?

Fan! Glömt! Vänta! Avin låg här i bilen! Tack Gud!

– Det ska jag nu.

– Jag tror att du kommer bli glad.

Det lät illavarslande.

Samtalet tuffade på till dess att hon parkerade bilen utanför Garage. De skulle höras imorgon.

Till hennes stora besvikelse rådde det julstämning även inne på Garage. Pyntat, julsånger i högtalarna, om än av tuffare typ. Fan också, men det gick väl inte att undvika. Även veckans burgare trumpetade glatt ut julens budskap: ”Santas Big Chimney Special”.

– Jättegod, sa servitrisen, med kanelsalsa och honungsglaserad skinka. Must have om du frågar mig!

Amanda tog den. Hon satt i baren eftersom att det var fullsatt och sög på en alkoholfri öl. Hade folk inget annat att göra en sådan här dag? Nej, det hade de tydligen inte. De hade självklart handlat alla sina julklappar, julstädat sina hem, gjort all julmat. Nu satt de bara här och hade det sååååå härligt.

Det skulle bli värre. Eftersom hon uppenbarligen var masochist så tog hon efter burgaren ett varv inne på Magasin 36 och gick genom ett hav av julgranskulor, änglar, tomtar, bäddset med renar, ljusstakar formade som rimfrost, saffransdoftande ljus och glöggsmakande pastiller.

Någon stötte emot henne.

– Fuck, väste hon.

Såklart var det den a n d r a dagisfröken på Vårlyckan. Eva-Katarina. Hon med håret.

– Hej Amanda, förlåt det var inte meningen.

Nu blev Amanda len på rösten.

– Ursäkta mig att jag knuffades, bara lite stressad.

– Så är det ju en sådan här dag, allt bra?

Denna lilla rara Eva-Katarina som med allra största säkerhet visste att det INTE var bra med Amanda men som nu njöt, likt en fullfjädrad torterare under spanska inkvisitionen, av att vällustigt köra in ett par knivar till; men som någon klok människa har sagt: ”Visa dem inte att du blöder”.

Amanda gick upp i falsett:

– Kunde faktiskt inte varit bättre! Det är så fantastiskt att man kan skiljas som såna vänner och det nya huset är alldeles underbart, jag är bara såå glad, tänk att det blev så bra, VEM hade kunnat tro det? Ha-ha.

Babblade för mycket.

– Måste kila, god jul!, sa hon med ny väsning. Ha en faaaantastisk jul!

Amanda blåste liv i Dodgen och körde ner till Cirkle K vid rondellen och hämtade ut sitt paket och hann sedan precis in på Systemet och bunkrade upp med ett gäng röda och några vita (ingen glögg!) och valde mellan en Makers Mark och en Four Roses men eftersom det var jul så fick det bli Makers. Bourbon hade hon lärt sig att dricka som utbytesstudent i Baton Rouge Louisiana och hon kunde fortfarande längta till doften från träsken, vägarna som tycktes saffransfärgade i eftermiddagssolen och barerna med kulörta lyktor, ”Jolie Blon” i högtalarna och sågspån på golvet.

Sedan gick hon rakt i armarna på sin arbetskamrat på byrån. Jörgen Mårdhammar, polisongprydd orginalare och glad för att prata.

– Amanda! Ja, det ska ju till, sa han och nickade och blinkade menade åt hennes kassar.

Han v i s s t e att hon skulle fira jul själv eftersom hon i ett svagt ögonblick hade berättat det.

– Ja, he-he, jodå jodå, lite får man unna sig… God jul!

Guuuuuuuuuuud! Men för helveeeeeeeeeete! Hon gick mot bilen och var övertygad om att det hela var en konspiration för att hon skulle känna sig som den sämsta, billigaste personen på jorden; till bredden fylld av svordomar och med en väl utvecklad sweet tooth för starkt. Det HADE varit bättre om hon skjutit den där jävla bocken, i det här fallet inte julbocken, utan han exet som numera glatt jonglerade med den lilla äppelkindade kurviga saken i det som en gång också hade varit hennes säng. Den hade han behållit!! Hon bar säkert underkläder från typ Chantelle som HAN gett henne. Skjutit honom, blivit dömd och firat jul med likasinnande kamrater, en jul i fängslande gemenskap.

Tillbaks mot Bräcke på isvägar i ett snöfall som tjocknade allt mer i det som var den nästnäst mörkaste dagen på året. När hon svängde av från 111:an så var det beckmörkt. Snöflingorna som berguvar.

Det gick som det måste gå den kvällen. En gång i tiden hade hon älskat lillejulafton, nu hatade hon den från djupet av sitt hjärta. Så hon drack vin, ja det gjorde hon och det gjorde henne på lite bättre humör, först, sedan blev hon på sämre humör och då drack hon mer vin, smygrökte vid köksdörren medan hon tittade ut det där obegripliga snöfallet som gjorde Bräcke till en filial till Sarek och blev på lite bättre humör igen och efter att ha ringt exet och förklarat för honom att hon var så glad att de kunde ha en sådan fin relation även efter skilsmässan (något som hon först inte kom ihåg när hon vaknade) ringt till en annan gammal pojkvän utan att få napp (vilken hon inte heller hade koll på att hon hade gjort, förrän vid lunch dagen efter och då höll på att bryta ihop) och frågat vad han hade för sig på juldagen. Hon spelade barnsligt och trotsigt Joni Mitchells River genomgående och sjöng högljutt med i textraden: ”I wish I had a river I could skate away on”, sedan somnade hon till AC/DC:s ”Back in black”. Katten Musley vakade över henne.

Hon vaknade på morgonen av att det ringde på dörren, först, sedan knackade det, bestämt. I samma ögonblick som hon öppnade ögonen slöt hon dem igen.

Sedan ropade hon:

 – Ett ögonblick!

Därefter kastade hon sig in på toaletten och tog tandkräm i munnen och sköljde ansiktet, såg sig i spegeln och rättade till sitt bruna rufsiga hår och sprang sedan för att öppna.

Utanför stod en kvinna hon aldrig hade sett förr.

– Hej, är det Amanda?

Amanda nickade och kvinnan räckte fram sin hand.

– Kristine Larsson, fast alla säger Krissan. Jag bor några hundra meter bort.

Hon gjorde en markering med ena armen.

– Du får ursäkta att jag inte hälsat dig välkommen till byn, men hösten har varit helt galen, välkommen i alla fall!

Hon räckte fram en flaska glögg:

– Vilket väder!

Först då noterade Amanda att det snöade fortfarande och att bilen och husen var täckta av ett berg med snö och att bakom kvinnan stod ett par skidor och stavar.

– Det var ända sättet att komma hit, sa hon som kallades Krissan. Vi är rejält insnöade.

Hon var en rätt stor kvinna och såg ut som en mörkhårig Marilyn Monroe. Allt var märkligt i denna stund, att kvinnan såg ut som Marilyn, att det var julafton, det bibliska snöandet och att Krissan, från det hon öppnade munnen, kändes som Jesus Kristus som hade valt att ringa på hennes dörr istället för att nyfödd ligga och tryna i krubban.

– Tack, sa Amanda och höll nu omedvetet hårt i glöggflaskan.
– Jo vet du, jag måste fråga, kommer ni att vara hemma idag?
– Ja och ja alltså, jag är själv.

– Själv?

Krissan drog upp sina välvda ögonbrynsbågar, sänkte dem sedan och fortsatte:

– Alltså och hans familj skulle komma hit idag, de bor Markaryd, men det går ju inte att ta sig hit, heeelt otroligt, det är totalt kaos i Kullabygden, ja du har väl sett media.

– Nej, jag sov.
– Sov?

Ny ofrivillig hissning av de där Marilyn-bågarna..

– Ja, jo, så jag undrade liksom om du hade kunnat vara tomte?

Nu var det Amandas tur att låta ögonbrynen fara till väder. Krissan slog ut med händerna:

– Ja, nej, nej men jag förstår. Det kommer ju lite oväntat, det gör det. Alltså det var bara det att brorsan skulle vara tomte och att alla andra grannar är bortresta… och du vet, man lovar barnen. Pia är fyra och storasyster Linnsan, ja hon heter Linn såklart, är sju och som inte riktigt tror på tomten längre, men du vet skulle inte tomten komma så blir de jättebesvikna, även Linn. Mig och min man känner de ju igen direkt. Han heter Matti förresten…

Någonstans i mitten av Krissans tirad hade Amanda bestämt sig.

– Klart jag gör.

Krissan spontankramade henne som om hon själv varit en liten flicka och fått den julklapp som hon önskade sig mest av allt.

 – Gör du, GÖR du det, åh det är ju helt fantastiskt!

Så det bestämdes att tomten skulle komma efter vid fyra. Amanda fick en noggrann vägbeskrivning för de trehundra metrarna bort till Krissan och skulle komma efter Kalle Anka när det hunnit bli mörkt och knacka på i det Sagerbergska hemmet. Dräkten, skägget, glasögonen, halsduken och Patriks gamla jägarboots fanns i en kartong i uthuset strax intill och dessutom en säck med julklappar.

Denna ögonblickliga ingivelse att tacka ja fick Amanda att vakna till liv. Så när Krissan hade gått ryckte hon upp sig. Duschade, åt en lång frukost och städade. Hon satte till och med på radion som i rask takt levererade ett batteri med amerikanska julsånger, dem som hon egentligen älskade.

Fast när klockan hade rundat tre och hon tittat på julvärden som tände ljuset i TV-rutan och sett inledningen på Kalles jul och den första filmen med Tomtens verkstad så sjönk humöret. Hon blev nervös. Sedan kände hon sig bedövande ensam. Ljuset flackade nu över Bräcke på väg mot en ofrånkomlig skymning och hon visste att runt omkring i bygden, ja i hela landet, så började de flesta att tänka på julbordet och den goda maten och hon såg dem för sin inre syn där de stod i sina fina kläder och pratade och skrattade, upplysta som på sådana där bilder som man såg från fyrtiotalet, i härliga färger och med varma leenden och julbockar under granen, tända ljus i sjuarmade ljusstakar från Rättvik och strumpor fyllda med polkagrisar men plötsligt såg hon i sina febriga drömmar också dagisfröken, ja DEN dagisfröken, klädd i ett förkläde som inte kunde dölja den urringade barmen och den i sammanhanget opassande korta kjolen. DEN dagisfröken la nu den sista handen vid griljerandet av skinkan, som om hon inte hade gjort något annat och Amandas man (hennes före detta man fick hon påminna sig) och HENNES barn stod omkring henne och bara älskade den där ormen.

Det var i detta sinnestillstånd som hon lämnade sitt hus och upptäckte att det inte snöade mindre, utan mer. Det var som vintern hade bestämt sig för att kompensera en lång räcka julaftnar med barmark och nu tog i så att den sprack. Det gick inte att se en meter framför sig och ficklampan lyste in i en vit flimrande vägg och utanför dess ljuskägla låg mörkret tungt som på botten av en säck. Amanda stapplade nerför vägen, trots allt någorlunda stärkt av den bourbonshot som hon precis tagit för att få bukt med sina allt mer högljudda jultomtenerver. Fast effekten la sig oroväckande snabbt ju närmre Krissans hus hon kom. Det var inte så konstigt att hon inte hade lagt märke till det tidigare, det låg skyddat bakom en räcka med barrträd ett par hundra meter uppför en liten smal väg. Amanda hukade i snön och kände sig allt mer alienerad, ensam i ett mörkt Bräcke, inför en allsmäktig Gud och på ett litet ensamt klot som sakta snurrade i universum.

Det första hon gjorde när hon kom in i uthuset var att hon spräckte ögonbrynet mot en utskjutande bräda när hon skulle tända ljuset.

– Helvete! Aj som ända in i fans helvete!

Hon satte handen mot smärtan och kände det varma och kladdiga blodet som piggt strömmade ner över hennes högra öga.

– Helvetes jävla helvete!

När hon hittade strömbrytaren såg hon lyckligtvis en handduk som låg slängd på en arbetsbänk. Hon rev av en lång remsa och band om huvudet och ögat och lyckade på så vis att hejda blödningen. Hon kände sig som Döbeln från Jutas, vem det nu var? Hon hittade kartongen med julutstyrseln och krympte omedelbart inför uppgiften men drog på sig på kläderna och satte skägget på plats med hjälp av gummisnoddarna på baksidan, jaktbootsen på fötterna och som grädden på moset, eller om man såg det ur den synvinkeln löken på laxen, den faktiskt ganska magnifika tomteluvan. Hon upptäckte en gammal fläckig spegel med ett Gulf-klistermärke i ena hörnet som hängde över en maskstungen kasserad skänk. I den mötte hon sin spegelbild och klockan var ungefär halv fem och hon stod i ett svinkallt uthus som tillhörde främlingar och såg definitivt ut som Döbeln från Jutas, om han någonsin hade fått idén att klä ut sig till tomte.

– Ho, ho, ho, provade hon.

Gud, det var verkligen förfärligt.

– This have to end, sa hon till sin spöklika uppenbarelse. Let´s do this!

Jaha, och efter det? Det visste hon mer än väl.

Hon skulle gå hem till sitt tomma julfria hus, till en likaledes tom och innehållslös julafton, en tom soffa, en tom säng. Hon var en Guldlock utan björnar, en Snövit utan dvärgar, en Greta utan Hans. Bara hennes översnöade fotspår, istället för kiselstenar, skulle leda henne tillbaks till denna fett sugande tomhet.

Nu gällde det dock uppdraget!

Hon plockade upp säcken med julklappar över axeln, tog ett steg framåt och satte foten på en liten målarburk vilket fick till följd att hon ramlade framåt mot dörren och tog emot sig med axeln och näsan och tumlade därefter ut i snön på gårdsplanen och landade på magen och lyckades därmed rädda julklappssäcken.
– Arrghhh.

Hon sa det tyst som om hon inte ville störa julefriden men kände en eldliknande smärta i axel och i sitt ansikte så kraftig att hon ändå var nära att skrika rakt ut. Nu var hon förbannad på riktigt! Det var väl själva fan också! Hon var snabbt på fötter och tittade argt upp mot molnen som om någon där uppe var ansvarig för hennes olycka. Sedan gick hon med bestämda steg mot ytterdörren och bankade så att det skallrade i fönstret intill. Hon hörde steg därinne och så öppnade Krissan dörren.

– Men tomten, kom in!

Hon steg in och såg Krissan, mannen Matti med hipsterskägg och rutig skjorta och två av de små sötaste barn hon sett på länge. De tittade på henne och gapade.
– Tomten blöder, konstaterade det minsta av barnen.

Amanda tog sig i ansiktet och upptäckte att hon nu blödde näsblod av den mer kraftiga sorten.

 – Ja minsann, stackars tomten, jag hämtar en handduk, sa Krissan. Hon sprang iväg och lämnade Amanda med hipsterskägget och de två rara barnen. Som tur var fann hon sig:

– Finns här några snälla barn?

Till sin förvåning skrek de två små raringarna:

– Jaaaaaaaaaa!

Sedan sprang de fram till henne och kramade om varsitt av hennes ben. Samtidigt kom Krissan tillbaks med en skål med vatten, en handduk och bomull för att stoppa blodvitet från näsan. Det var en stor uppståndelse runt denna tomte i denna stund vill jag lova. Krissan stoppade upp en tuss i näsan på Amanda och vägledde henne sedan till en stol som var framsatt för ändamålet, att dela ut julklappar. Vilket hon gjorde med bravur, båda barnen var ytterst behjälpliga med att läsa på paketen så att de hamnade rätt.

Till slut var alla julklappar utdelade.

– Njaaaa, sa Matti och såg lurig, det kan finnas något mer.

Amanda såg förbryllad ut.

– Känn efter ordentligt.

Amanda stack ner handen och längst ner i säcken kände hon ett kuvert som hon fiskade upp. Hon läste:

– ”Till Amanda Riis”, oj oj oj, sa hon med sin djupaste basröst. Det var väl fint. Ho, ho, ho, henne känner jag, ibland i alla fall. Tänk, jag är faktiskt på väg till henne nu så då kan jag lämna det.

– Nej, öppna nu, sa barnen

– Nej, sa Krissan, Tomten ska ge det till någon som heter Amanda, fast hon ska öppna det med en gång när tomten har gett henne det.

Krissan blinkade teatraliskt till Amanda.

Amanda log men inom sig var hon rasande. Femhundra spänn gissade hon. Det hade de nog tyckt var lagom för hennes ”fina insats”. Eller ett presentkort på Gruvtorgets Parfymeri i Höganäs så att hon kunde köpa sig någon nattcrème eftersom hon såg så risig ut, en lämnad kvinna med ett förgrämt och numera blodigt ansikte. ”Jamen, tack så jävla mycket då och god fucking jävla jul till er med!”, tänkte hon. Istället sa hon:

– Ho, ho, ho! Nu måste tomten gå.

– Jamen adjö då tomten, och gå försiktigt, sa Krissan.

Visst, där kom den också, stigmatiseringen! En gång knarkare alltid knarkare, ett litet felsteg på en jävla burk som de hade låtit ligga på golvet och hon var klassad som fyllbult.

Det var skönt att komma ut på gårdsplanen och höra dörren slå igen bakom sig. Skönt med den friska luften, med snön som singlade ner och att vara själv igen. Hon tog av sig skägget och kände hur det hade klibbat fast i ansiktet av blodet. Hon tog upp lite snö i handen och tvättade bort blod- och skäggrester och gick sedan in i uthuset. Hon la kuvertet på den gamla skänken. Började ta av sig den förhatliga dräkten, sneglade på kuvertet och öppnade det.

Förstod inte.

No monetas.
Istället ett kort med den vackraste handskrift i guld.

Hon läste:

”Det skulle vara en för familjen Sagerborgs stor glädje och ära att få hysa fröken Amanda Riis som en väldigt välkommen gäst i vår enkla boning. NU på julafton i detta nådens år. O.S.A. Knacka på dörren.”

Då brast det. Amanda stod med tomtebrallorna vid fötterna och bölade som en stucken gris. Allt kom ut i en flod av tårar och snor, lika mäktigt som i vilken film som helst med Helena Bergström, sorgen över ett äktenskap som gått i kras, över att hon kände sig som en liten fjutt utan riktning, över de där förbannade människornas godhet, över att hon själv var en misstänksam cyniker, över att allt faktiskt ändå trots allt kunde bli bra, att hon fan skulle klara av det! WHO THE FUCK ARE YOU THINKING THAT YOU´RE A DEALING WITH HERE! Hon bestämde sig i den stunden att det visst skulle bli jul när barnen kom på annandagen! Gran, om hon så skulle gå upp på Kullaberg och hugga den själv, ännu mer klappar, julmat, streamad Kalle Anka, gröt, lussebullar, godis så in i helvete, mer pengar till de som behövde det via nätet, mer kärlek, mer av allt!

Långt senare på kvällen, efter Krissans och Mattis julbord som vore det hämtat från ett osannolikt möte mellan Emil i Lönneberga och Tore Wretman och ett umgänge med de obegripligt kloka och snälla människorna, som hade varit väldigt tydliga med att hon under inga omständigheter kunde gå ut under rådande omständigheter, utan skulle sova över i ett gästrum med nybäddad himmelssäng, framlagda handdukar och en lejongul morgonrock att förlora sig i, satt hon i fåtölj med en av deras bättre bourbons och tittade in en sprakande brasa.
– Ingen jul utan Jussi, sa Matti mjukt och plötsligt.

Han reste sig och gick och satte på O helga natt med Jussi Björling och det var som om jordklotet för ett kort ögonblick vilade i ett av hacken i tidens oändligt framåtsträvande kugghjul: ”Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav”.

I den stunden kom Amanda att tänka på Musley, katten! Hon kände ett styng av dåligt samvete men sköt sedan bort tanken, han var liksom hon en överlevare. Imorgon skulle han få den finaste leverpastej som gick att få tag på.

 

SLUT

 

Åke Högman är journalist, musiker och författare och har bland annat skrivit kriminalromanerna Mord i Mölle och Mölles Mörka Ljus. Hans roman 1976 är aktuell för att bli film. Nästa år kommer den tredje delen i ”Mölleserien” samt ett album innehållande melodier som relaterar till Kullabygden.