Trollkonstnärer

Konstrundan i all ära – men vad händer om man ger en grupp förskolebarn helt nya förutsättningar att teckna och måla? Det blir ringar på vattnet, minst sagt.

Att det döljer sig ett kreativt litet mecka i gamla Bäckaskolans lokaler på Markavägen i Viken är svårt att tro från utsidan. Men hos Bäckatrollets förskola på nedre plan är konsten ett stående inslag i tillvaron. Det går knappt en dag utan att barnen samsas runt det stora träbordet och målar tillsammans, eller packar ner sina ritbrädor på promenaden.

– Det började med en vargavinter för fyra år sedan. Kallt och snö i mängder, vi kom inte ut så mycket på våra turer och vandringar som vi brukar. Så vi började rita och teckna i stället, säger Christina, ”Chrickan”, Svensson, som tillsammans med kollegan Susanne Ahlström-Möller varit på Bäckatrollet sedan starten för nio år sedan.

Det de snart upptäckte var att barnen varken hade tålamod eller självkänsla kring det de skapade.

– De blev inte nöjda och gav upp alldeles för lätt. Slängde papper med bara några streck på och blev ledsna eller arga och tyckte inte att de kunde eller var tillräckligt bra. Det var frustrerande för oss att se. Men det stämmer ju tyvärr på många sätt in i bilden av hur stressade och otåliga barn kan vara i dag, de har väldigt höga krav på sig själva.

Chrickan och Susanne gav sig inte, de frågade barnen om de fick hjälpa till och tillsammans utgick de från de ritade formerna och såg nya möjligheter till vad de skulle kunna föreställa. Två ovaler på varandra fick öron och fötter och blev en kanin, en huvudfoting förvandlades till en rolig indian – och med ens startade en resa full av fantasi och magi som lett till en utveckling hos barnen som de knappt kunnat föreställa sig.

– De fick så mycket mer självförtroende, både kring sina teckningar, men också på andra områden. Figurerna vi skapade blev till långa sagor som vi spann vidare på utomhus när våren kom, handlingen löpte över hela året och vi engagerade vänner och släktingar till att klä ut sig till både älvor och troll och allmänna ”skummisar” för att dyka upp i skogen och hjälpa barnen med olika ledtrådar som de behövde i sagan. Vi stimulerade det som redan fanns i barnens egen magiska värld, och det gav så starkt intryck på dem att många som gick i den första konstgruppen pratar om det fortfarande. Och barn som aldrig brukat måla eller rita hemma började göra det och har fortsatt upp i äldre klasser. Det ger oss all energi vi behöver till att jobba vidare på samma vis, säger Chrickan.

Förskolan bedrivs som ett personalkooperativ och ekonomisk förening och genom en stöttande styrelse och genom att trixa och prioritera om lite i budgeten har de bland annat kunnat åka till Dunkers kulturhus på flera utställningar. Lars Wallins haute couture-klänningar har skärskådats av barnen och en kvinnlig besökare helt klädd i svart som råkade gå förbi gruppen just då blev en mystisk figur i deras pågående saga. Nick Brandts berömda fotografier av savannens hotade djur ledde till att barnen målade elefanter och lejon som aldrig förr dagen därpå.

– Visst har vi haft en och annan förälder som ställt sig frågande till det vi gör, men när de sedan sett sitt eget barns utveckling har de blivit berörda och nästan förundrats över den kapacitet som barnet visar, säger Susanne. En av de sorgligaste repliker jag hört en flicka säga var ”Jag vet inte hur fantasin ser ut”. Men efter några veckors målande visste hon det.

Båda återkommer till hur viktigt det är att ta barnen på allvar, att ge dem bra material att jobba med, att ta sig tid att både berömma och ”kritisera” teckningarna.

– Samarbetet mellan barn och vuxna borde tas tillbaka mer på förskolorna. Jag är ju ett barn av min egen tid, och då fick inte de vuxna blanda sig i det barnen gjorde, det påstods hämma deras utveckling. Men vi ser ju att det har motsatt effekt. Barnen har fått mer tålamod, de lyssnar på våra idéer och förslag och jobbar vidare på teckningarna, de ger inte upp förrän de är nöjda och känner stolthet över det de lyckats med, säger Chrickan och visar på de fint inramade målningarna på väggarna. Alla är en del i de fyra sagor som växt fram och som de snart hoppas kunna trycka i bokform.

– Men de största vinsterna är de samtal vi har med barnen. De är magiska i sig. Samtal mellan barn och vuxna prioriteras ofta bort i almanacksstressen, det fria ”babblet” kring sagor och fantasi. Jag har ibland blivit förvånad själv över det som barnen gör och kommer på, de är ju trots allt bara fem år.

– Konsten har förts in i vår vardag utan att vara pompös eller högtravande, den har blivit en del av livet, konstaterar Susanne.

I den bästa av världar skulle de vilja åka ut till andra förskolor och berätta om sitt projekt, dela med sig av alla upplevelser och inspirera till liknande initiativ.

– Vi använder dessutom den nya tekniken på alla möjliga vis, klipper in småknytt och roliga figurer i fotografier, lyssnar på magiska läten och ”röster” som gör att en liten dockälva i ett träd kommer till liv, och så vidare. Möjligheterna är oändliga och det behövs egentligen inte så mycket för att barnen ska gå igång, säger Chrickan.

Av och till kan det kanske hända att deras eskapader leder till både rädsla och pirr i magen hos de små. Som när Susannes tonårige son spelade ”Döden” i svart kroppsstrumpa och kom fram ur en låda med en ledtråd i sagan om ”Paket-Patrik och Nyckeljakten”. Eller när de följde en död säls utveckling på stranden, den blev till slut så äcklig att gruppen slutade gå dit.

– Det klart det finns gränser i vår äventyrspedagogik och vi måste ju vara lyhörda för barnen och deras reaktioner, säger Susanne. Men att övervinna sina rädslor är också utvecklande, de har blivit till riktigt kreativa små tuffingar.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.