Floyd vinglar vidare

För några år sedan var Magnus Friberg inte ett dyft intresserad av gamla bilar. Men under en afrikaresa insjuknade han i den smitt­samma Land Rover-febern och efter det fanns det ingen återvändo. På Bjäre­halvön fann han sin bedagade pärla – Floyd. Och på den vägen är det.

Vi ses en ljummen augustieftermiddag på Kullaberg. Magnus Friberg kommer körande i sin mjukt gröna, Pastel Green, Land Rover med hundarna Sigge och Jago av rasen Kleiner ­Münsterländer. Kullalivs fotograf Lars Owesson knäpper några bilder och vi beundrar skicket på vagnen, det är en skönt loj stämning, som upplagt för glada skratt, bilnjutning och en spännande berättelse.

– Renoveringen av Floyd har varit en berikande upplevelse. När man renoverar en gammal bil och kanske speciellt en gammal Land Rover så kommer man in i en global gemenskap, säger Magnus och berättar att han under renoveringen kunde sända ut en frågeställning sent en kväll och under natten få svar på frågan från olika världsdelar i olika tidszoner. Han berättar att det finns en enorm vänlighet och hjälpsamhet bland ägare av äldre Land Rovers.

Men hur väcks intresset för något som man aldrig tidigare funderat på, hur kan man helt plötsligt bli intresserad av Lucas elsystem, urgammal mekanik och tumgängor? 

För att försöka förstå denna ganska ovanliga resa är vi tvungna att veva tillbaks filmen några år i tiden. Då var Magnus Fribergs tid fylld av familj, vänner, jobb och fritidsintresset jakt. Han hade inte en minsta tanke på en veteranbil och ännu mindre på att renovera en – fram till tidpunkten då Magnus sålde sin del av IT-företaget och belönade sig själv med en jaktresa till Namibia.

– På stället där vi jagade var det enorma ytor. Vi kunde köra många mil för att komma till en plats där vi lämnade bilen för att smyga ut på jakt. Även om det fanns flera nya fina terrängbilar så valde vår jaktguide alltid en gammal Land Rover. Han menade på att de var outslitliga och alltid gick att laga längst en dammig grusväg någonstans i bushen, ”a trusted friend”, som han utryckte det.

Väl hemma i Sverige förstod Magnus ganska snart att han insjuknat i den smittsamma Land Rover-febern.  Men det skulle dröja ytterligare några år innan han i augusti 2015 fann sin Land Rover.

– Av en slump så såg jag en annons på en Land Rover med tygtak, eller som engelsmännen säger, ragtop, precis en sådan som jaktbilen i Afrika.

Bilen fanns på Bjärehalvön hos en äldre man som under de senaste femton åren använt den för att köra barnen och sedermera barnbarnen till havet. Den gamla Land Rovern kändes så genuin och varsamt patinerad av tidens tand att ­Magnus föll pladask och köpte den. Och så var han helt plötsligt ägare till en Land Rover 88 Serie 2 av årsmodell 1960. En påtaglig anledning till köpet var också att bilen hade en historik som gick att följa. Floyd byggdes i England i Solihull av Land Rover Ltd och lämnade fabriken den 1 december 1959 för att sedan tillbringa sina första 35 år på Cosford Royal Air Force Base.

– Med tanke på Floyds relativt goda vigör när jag tog över honom så var nog hans dagar i flygvapnets tjänst inte så betungande, troligen mest använd som transport till baren för officerarnas dagliga drink.

– När Floyd pensionerades från flygvapnet så väntade några års tjänstgöring på en ridskola där han säkert gjorde god nytta, en Land Rover trivs bäst med ”working for a living”, om det sedan är transport till baren eller harva paddocken är kanske inte av så stor betydelse.

Vid det här laget så undrar kanske läsarna; varför i hela friden kallar Magnus sin gamla Land Rover för Floyd?

– Jag ville ha ett brittiskt namn på Land Rovern, och kom då att tänka på en favorit – tv-kocken Keith Floyd som är mest känd för att alltid ha ett glas vin inom räckhåll och att laga mat utomhus under lätt kaotiska former, berättar Magnus.

Och namnet passar bra på bilen, den är tålig, lite vinglig på vägen och en klassiker, precis som Keith Floyd själv var.

Men om någon nu tror att Magnus fynd var i perfekt skick så är det dags att spänna fast säkerhetsbältet och läsa vidare.

– När väl Floyd hade kommit hem till vår bostad Siggelund i Södåkra i Kulla­bygden så tillbringade vi någon månad med att köra runt och visa Floyd sina nya hemtrakter. Förmodligen samlade jag även mod för att ge mig i kast med att ge Floyd lite extra kärlek och omvårdnad så att han glatt skulle rulla vidare alla mina dagar och även har kraft kvar till nästa generation.

För hur det nu är med en bil som är konstruerad för att hålla i hundra år med hjälp av kontinuerlig kärlek och underhåll så kommer en dag då man måste göra en genomgripande renovering och för Floyds del var timmen slagen. Vintern 2015 skred Magnus beslutsamt till verket och monterade ner bilen i smådelar. Och alla som gjort samma sak vet att man ställs inför många val och frågeställningar. Ska man bara åtgärda det nödvändigaste eller ska man gå på djupet – Magnus valde det senare.

– Även om jag aldrig renoverat en gammal bil tidigare så har jag haft stor nytta av mitt yrkesliv, min förmåga att göra tidsplaner och driva projekt. Man måste identifiera arbetsbördan, göra en kalkyl och hålla tempot ända in i mål.

Förmodligen är en gammal Land Rover en av de bästa bilarna att renovera, hela karossen är av aluminium och rostar därför inte som vanliga bilar och all mekanik är gjord för att kunna lagas och renoveras med enkla verktyg och under primitiva förhållanden.

Vad tyckte då familj och omgivning om Magnus nya intresse?

– Barnen är utflugna och min fru Sarah och jag har alltid bejakat varandras intressen, Sarah har hästar som passion och jag jakten så vi är båda kopplade till djur och natur och där passar en gammal Land Rover ganska bra in. Men däremot blev några i vänkretsen överraskade av Magnus nya intresse.

– En dag förra hösten sprang jag på jag en gammal kompis, Per Böö, ingenjör med gedigen erfarenhet av gamla bilar. Jag berättade glatt om mitt nya projekt och hur jag såg fram emot detta. Eftersom Per inte i sin vildaste fantasi kunde koppla ihop mig med en gammal Land Rover så pratade han med sin fru på kvällen och de kom överens om att Per dagen därpå skulle besöka mig i Södåkra för att se om det var någon typ av livskris som omgående behövde kollas upp. Jag berättade då för Per hur jag tilltalades av att få lära mig i detalj hur min Land Rover sitter ihop och fungerar, med detta lät han sig lugnas och bidrog med goda råd och lyckönskningar.

Det är lätt att förstå Magnus passion för sitt fantastiska fordon, det är något speciellt att arbeta med ett föremål som är gjort för att vara bestående och som dessutom är vackert att se på. Eller som den brittiske 1800-talspoeten John Keats skrev: ”A thing of beauty is a joy forever.”

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.