Fotografen som fångat kullaiten

Vi är många som gillar att vandra på Kullaberg. Men hur många känner till att berget till en liten del består av en unik och lokal sorts diabas. Malmöfotografen Peter Westrup blev fascinerad och har gjort en bok om bergarten som faktiskt heter kullait.

Hur fick du idén att göra en bok om Kullait/Kullaberg?
– Jag hade varit uppe på Kullaberg och fotograferat med min gamla Nikon FM2 och Tri-X. Min vän Linda ordnade sedan så att jag fick hänga upp några av bilderna på Grand Hotell i Mölle, där de fortfarande sitter kvar. I och med det kändes projektet plötsligt mer seriöst. Jag hade länge gått och velat göra en egen bok, och nu hade jag äntligen ett motiv och tema som passade. 

               Kullait i närbild fotograferad av Peter Westrup.

Berätta för oss okunniga – hur bildades Kullaberg, och hur stor del av berget består av kullait?
– Kullaberg är en så kallad horst: ett upplyft block av urberg som blivit kvar mellan stora sprickor i berggrunden. Berget "växte" alltså inte upp – det var omgivningen som sjönk medan Kullaberg stod kvar som en upphöjd rygg. Det vi ser idag är resultatet av nästan två miljarder års förändring. Berget började ta form djupt under jord, och sedan dess har is, hav och tid format det dramatiska landskapet.

– Bara någon enstaka procent av berget består av kullait – en mörk, brunröd bergart som bara finns här. Det är en lokal sorts diabas, som bildades när magma trängde upp i sprickorna i gnejsen och stelnade. Eftersom kullaiten är mjukare och vittrar lättare än den omgivande gnejsen är det ofta just där havet brutit ut sprickor, raviner och grottor längs kusten. Det är alltså ingen slump att de mest dramatiska formationerna ofta sammanfaller med kullaiten – bergarten är på sätt och vis både byggsten och svaghet i landskapet.

Vad blev du mest fascinerad av under fotoprojektet?
– Jag fastnade för projektet på allvar när jag märkte hur väl det svartvita kornet och de höga kontrasterna passade motiven – strukturen i klippor och vågor gick liksom igen i kornet. Nästa steg kom när jag inledde ett samarbete med Mikael Calner, professor vid geologiska institutionen i Lund. Han har skrivit en text i boken och hjälpt mig att fotografera stenprover från Kullaberg genom institutionens mikroskop. Då öppnade sig en helt ny, färgglad värld inne i stenarna.

Inne i stenarna öppnar sig en färgglad värld.

Var det självklart att jobba analogt?
– Ja. Jag hade precis börjat jobba i mörkrum igen, så det kändes både kul och passande.

Har du något favoritställe på Kullaberg där man verkligen kan uppleva kullaiten?
– Kullaiten syns bäst där havet brutit sönder berget som mest – i sprickor, raviner och grottor längs kusten där den mörkt röda diabasen bildar markanta stråk och klippformationer. Till exempel vid Ablahamn och Josefinelust. Ett annat favoritställe, även om det inte är känt just för kullait, är Porten och Sockertoppen. Dit tar man sig bara från havet, med båt eller kajak. Porten är som en grotta man kan paddla rakt igenom, och alldeles intill reser sig Sockertoppen ur vattnet. 

Läs mer om Peter Westrup här: http://www.peterwestrup.se och mer om boken: https://kullait.peterwestrup.se/

Porten och Sockertoppen vid Kullaberg.