Gordon Skalleberg på Konstrundan

För snart femton år sedan lämnade Gordon Skalleberg familjeföretaget för att ägna sig åt konsten på heltid. I år medverkar han i Konstrundan. Vi har plockat fram ett porträtt ur arkivet då vi besökte konstnären i hans ateljé i Villa Holsby. Konstrundan pågår fram till söndag.

Hur definieras framgång heter bilden. Från tavlan på två gånger två ­meter tittar ett valpigt grabbgäng ut. De har formerat sig nere på en stenstrand med Skälderviken i bakgrunden. Man kan nästan höra deras jargong medan de ställer sig tätt tillsammans. De fyra killarna nederst i pyramiden är lite diffusa, gömda under en grön färghinna, medan de fyra högst upp, tittar självsäkert, leende och förväntansfullt mot betraktaren.

Vad är framgång – men framför allt vad är meningsfullt är en fråga som Gordon Skalleberg inte kunde låta bli att ställa sig mitt i livet. Han minns precis tillfället för snart nio år sen. Han satt på kontoret i Kungsängen med kunder från Singapore. Samtalet vid bordet kom in på visioner, vad som är viktigt och vad man vill uppnå i livet.

– På den tiden pendlade jag mellan Arild och Stockholm och hade två hundra resdagar om året. Jag hade försökt bryta mig loss några gånger, men bankats in i ledet och aldrig vågat fråga mig själv på allvar vad jag egentligen ville med mitt liv. När jag satt där kände jag mig illamående och att det var dags för mig att ta reda på vad jag drömde om att göra. Jag bestämde mig för att ta time out.

I början av 1970-talet var Gordons pappa Öystein anställd som konstruktör, men tröttnade på att säljarna inte förstod hur de skulle marknadsföra hans tekniska finesser. Han startade eget – företaget Skaltek. Gordon var femton när han började sopa verkstadsgolvet i lokalerna i Kungsängen utanför Stockholm. Tjugoett när han flyttade till dotterbolaget i Atlanta, USA, där han började bygga och montera maskiner och besöka kunder.

Från starten 1973 har Skaltek vuxit från ett källarföretag till ett globalt företag med dotterbolag och försäljning i 59 länder. Kortfattat kan man säga att företaget levererar förpackningsmaskiner- och lösningar för kablar i alla dimensioner.

– Det är en halvkonstnärlig verksamhet att skapa produkter som är så intelligenta att de eliminerar fel och avbrott. Sköter man dessutom om sina kunder har man inga konkurrenter och kan ta bra betalt, förklarar Gordon företagets stora framgångar och lönsamhet.

Känslorna för familjeföretaget, som han varit med och byggt upp i flera decennier, är starka. Han hjälper fortfarande till det med han tycker är roligt – att fotografera, skriva texter och formge företagets produktkataloger.

Gordon är öppen med sitt kluvna förhållande till sin far. Han beundrar hans starka drivkraft och sätt att driva familjeföretaget i en anda där de anställda känner sig som en del av familjen, men är samtidigt kritisk till att han knutit sina barn så hårt till sig.

– Pappa vill inte annat än att jobba med sina söner och han älskar det jag gör inom företaget. Min frigörelse har varit fruktansvärt jobbig för honom. Han genomgår mycket sorg, men jag måste lära mig att vara sann mot mig själv.

 

Vi ses i Gordons ateljé Villa Holsby utanför Arild. Solen tittar precis fram över de snöklädda fälten. En bit bort sticker kyrktornet i Brunnby upp. En och annan bil passerar på landsvägen utanför. Annars är det tyst och stilla.

Konstnären Paul Holsby och hans hustru Marianne visste vad de gjorde när de efter ritningar av den kände arkitekten Per Friberg byggde villan 1959–60. Den är överväldigande i sin enkel- och smakfullhet. Gordon och hans familj tog över huset 2006 och har varsamt och stegvis renoverat det så nära arkitektens intentioner som möjligt.

Paul Holsby, var en färgstark konstnär, känd som en förnyare av litografin. Han öppnade huset för utställningar under fyra decennier.

– Paul tyckte att det bara fanns två riktiga konstnärer. Han själv och Edvard Munch. Det är roligt för Munch är en av mina absoluta favoriter, säger Gordon skrattande och visar de breda, böljande gröna fälten som omger en tysk apotekare i pickelhuva på en av hans tavlor.

Det var föräldrarna Öystein och Sylvia som visade vägen till Kullabygden. För tjugo år sen reste de runt i trakten och hittade slottet Stubbarp, som stod och förföll, förälskade sig och tänkte att det kunde bli ett bra ställe att bjuda in företagets kunder till. Några år senare följde Gordon, hustrun Andrea och barnen Lucas, Victoria och Simon, efter och köpte en gammalt stenhus i Arild.

– Vi gick över fälten och tänkte – kan vi också bo här – vi fick nypa oss i armen. Jämfört med i Stockholm fick vi ett rikare umgängesliv. Folk bryr sig på ett annat sätt om varandra, har tid att prata.

Gordon pekar neråt vägen och berättar om Irma, grannen som nästan är blind. Varje fredag kommer Tina eller Per, som driver lanthandeln Skutan i Brunnby, och hämtar henne och kör henne till affären.

– En gång när jag och pappa landade på Ängelholms flygplats och ingen kunde hämta kom Tina och Per. De är underbara. Vilken insats de gör för bygden.

När Gordon tog time out för åtta år sen blev det första steget att följa årstidsväxlingarna i Arild med sin kamera. Det blev mycket saltstänk på linsen och en bok om den gamla fiskebyn och dess historia fångad i personliga bilder, formgiven och utgiven på egna förlaget Eyemagine.

Efter boken anmälde sig Gordon till en konstkurs på Gerleborgsskolan – en av Sveriges mest välrenommerade konstskolor. Tiden på skolan i Bohuslän blev omtumlande. En clash mellan olika sätt att leva. Plötsligt skulle han hårt präglad av företagarmiljön, van att fakturera varje timme, stå i en ateljé och måla.

– Första dagen blev jag sjuk och fick gå och lägga mig. När jag tog mig upp ur sängen nästa dag var jag inte samma människa. Jag var ett öppet sår – vidöppen, och det tog flera månader att avprogrammera mig.

Gordon drar ut en låda i ateljén och visar hur de första målningarna såg ut.

– De här gjorde jag snabbt. De är fula och hemska. Men det började snart hända något. Jag dämpade ner antalet färger.

– Kursen blev ett slags startmoment. Jag började måla och hittade rätt snabbt ett uttryck och blev inspirerad av ett antal stora verk av konstnären Rolf Hansson, som var målade på någon typ av skiva, kanske plywood.

Gordon började arbeta med plywood och fastnade snabbt för den tunna skivan i fur. Ådringarna och schatteringarna i träet blir ofta en del av konstverket. Han laborerar med mängden, lagret med linoljefärg han lägger på. Ibland får den rinna ut. För att uppnå olika effekter sprayar han eller lackar och jobbar också med glas i olika former.

I ateljén står en liten modell över en kommande utställning i Hässleholms konsthall. Det är en stor lokal han ska fylla, nästan fem meter i takhöjd. Han har bestämt sig för att plocka ner och ta med sig den stora bilden med namnet Frihet att tala – frihet att inte lyssna, som idag stårutanför Villa Holsby.

På staffliet i den stora ateljén finns en påbörjad bild av konstnären i helfigur klädd i kostym. Den ska bli en del av ett fyrsidigt självporträtt. Den motsatta sidan – konstnären utan kläder – är nästan färdig.

– Jag har lagt på en svagt rosa ton som gör att jag ser flådd ut, som att skinnet nästan är borta. Helt sårbar.

Att byta affärsvärlden mot konstvärlden är en häftig utmaning. Gordon berättar att han länge känt sig som en underdog, för att han inte har de rätta utbildningarna och inte gått de rätta vägarna.

– Men jag har mognat och börjat strunta i det. Jag vet att många gillar det jag gör. Nu får vi se om den etablerade konstvärlden gör det också.

– Det som gör mig riktigt glad är när någon, som en mamma i bekantskapskretsen nyligen gjorde, berättar att hennes döttrar börjat intresserat sig för konst efter att ha sett mina bilder. Då känns min gärning inte helt meningslös.

Gordon gillar att visa sin konst i oväntade sammanhang. Många har sett hans stora bilder längs med cykelbanan till Mölle. En av sina bilder föreställande Lars Vilks plockade han med sig ner till Nimis och spikade upp. Där fick den sitta kvar ett tag innan den blev kastad i vattnet och uppskruvad igen.

– Till slut lade Vilks beslag på ramen och använde den i sitt bygge, skrattar Gordon.

För några år sen skapade han det egna projektet Street Art i Malmö och placerade sina bilder i gatumiljöer, på träd och plank. I februari och mars har han ställt ut på One Window Gallery – Skånes, kanske världens minsta galleri som består av ett sovrumsfönster på Östervärnsgatan i Malmö. När det är vernissage dras persiennen upp.

– Galleristen ringde mig en dag och sa att nu står en morfar med sitt barnbarn här utanför och skrattar. Jag gillar att nå människor som inte medvetet valt att titta på konst. Det kommer jag också att göra när jag ställer ut på Sundsbussterminalen i Helsingborg.

Gordons tre barn har snart lämnat boet i Arild och familjen Skalleberg håller på att omfokusera. Gordon har svårt att tänka sig att överge Kulla­bygden, men längtar tillbaka till USA och har så smått börjat planera för att delvis bosätta sig i Santa Fe, New Mexiko. Han berättar om staden med 70 000 invånare som har fler än 500 gallerier och en stort konstnärskollektiv. Konstnären Georgia O’Keeffe bodde och målade där en stor del av sitt liv.

– Det är en spännande fas i livet. Allt är uppe till omprövning just nu.

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.