Imperiebyggaren Tinni Richter

Hon är Mauds tös och barnbarn till Ellen – sömmerskan i Nyhamnsläge. Uppvuxen i Lindome utanför Göteborg blev McDonalds tidigt arenan för hennes energi. Idag bor Christina Richter i Höganäs och äger nio restauranger från Halmstad ner till Helsingborg med 650 anställda.

Det finns intervjuade som svarar på en fråga som aldrig ställs. Förmodligen för att de har suttit och undrat varför personen som intervjuar dem inte fyrar av den mest självklara frågan av alla. Till slut tröttnar de.

Christina Richter som i resten av intervjun kommer att heta Tinni, eftersom det är så hon kallas, är en sådan person. Så när samtalet är på väg mot sitt slut så säger hon plötsligt:

– Nej, jag ska inte öppna ett McDonalds i Höganäs…

Här blundar skribenten förläget. Med tanke på att intervjun ska vara publicerad HÄR I KULLALIV, och med tanke på att Tinni bor i Höganäs och äger nio (9) McDonalds-restauranger, från Halmstad och ner till Helsingborg och som tillsammans omsätter 250 miljoner med sexhundrafemtio anställda (!) är det kanske den mest självklara frågan av alla.

Hon fortsätter att utveckla svaret på egen hand:

 – Det passar inte i Höganäs med en McDonalds-restaurang. Tror inte att det finns tillräckligt med kundunderlag heller, men framför allt så passar det inte.

Hon tittar för ett ögonblick ut på den gråmelerade himlen och säger sedan:

– Dessutom är jag privat här, väldigt få vet vem jag är och det funkar väldigt fint för mig.

Tinni bor i lägenhet i centrala Höganäs med obruten utsikt åt tre håll, Kullaberg i fjärran och på närmre håll Höganäs AB:s gigantiska aluminumboxar som för tankarna till exteriörer i en James Bond-film.

– Ah, men jag gillar det där, visst är det fint att man kan se bort till berget, men jag gillar verkligen att man också ser fabriken. Utan fabriken så hade mycket av allt det fantastiska som händer i bygden inte varit möjligt.

Det hänger tavlor av Paul Holsby och Mirja Ilkka på väggarna, Cordovas på spelaren, böcker i hyllor, på golvet och på bord. Fäst på kylskåpet sitter en biljett till en konsert med Cher, i en fönsterkarm står det klassiska McDonalds-m:et i mässing placerat och allt är omspunnet av växter, massor med växter, som om vi var i ett orangerie på ett kungligt slott och ännu mer ute på altanen, bland annat ett olivträd, ett äppelträd och ett stort citronträd som hon släpar in när vintern kommer.

– Jag är odlare, har alltid varit. Älskar naturen och att vara uppe på berget. Sköter även om köksträdgården ute i Nyhamnsläge.

Hos sin exman. De bodde där tillsammans från 1991 – när de flyttade ner från Göteborg och tog över Tinnis morföräldrahem – och till för fyra år sedan när de skiljde sig och Tinni flyttade in till Höganäs.

 – Vi äger fortfarande huset tillsammans och är de bästa vänner så det funkar fint. Vår dotter Hanna alternerar sitt boende mellan oss.

Mormor var sömmerska och bodde i Nyhamnsläge, så också Tinnis mamma, hon som blev ritare och som bland annat projektlett utförandet av Villa Holsby intill Skäret. Där av målningarna av Paul Holsby på väggarna

– Min före detta är snickare och hjälpte Paul med praktiska saker i villan och fick betalt i målningar, Vi blev goda vänner och satt där i det där fantastiska huset många kvällar och drack vitt vin och åt upptinade räkor.

  – Vid ett tillfälle kom det fram vem min mamma var och Paul sa att utan ”lilla Maud”, som han kallade henne, så hade det aldrig blivit något hus. Pelle Friberg som ritade var fantastisk, men yvig, det var mamma som fick ihop och projektledde det hela.

Naturintresset som hon pratade om tidigare förstärks av hennes häst Allandra, som har sin hemvist ute i Skättekärr. Berget, svampplockningen, odlandet och Allandra bildar tillsammans en viktig motpol:

– I min vardag måste jag dagligen, varje timme, ta beslut som påverkar min ekonomi, mina medarbetare, våra gäster. Alla har en fråga, min ledningsgrupp, arbetsledarna och andra medarbetare, som de vill ha svar på eller hjälp med att hitta svaret på själv.

– Jag är definitivt en social person, men att kunna rida ut ensam på berget är en enorm tillgång.  Det här är platsen på jorden. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans.

Här är hon också väl grundad:

– Jag är Mauds tös. Det är så folk pratar om mig: ”Ja, Erik och Ellens dotterdotter, du vet, Ellen sömmerskan” Det är ju så det funkar här i bygden och det är den jag är, också.

Också ja.

Det finns ytterligare en aspekt på hennes odlingsintresse: Lindome utanför Göteborg. Där allt började. Så nu slänger vi ut resten av de där pusselbitarna på ett imaginärt bord.

Det första som dyker upp och blir synligt är ett hus. Ett stort herrgårdsliknande byggnad. Placerat i Lindome utanför Göteborg. Det är Tinnis och hennes yngre systrars, Sabina och Johanna, barndomshem. På ovanvåningen har föräldrarna sitt voluminösa kontor, pappa Bruno är landskapsarkitekt och mamma Maud är som vi nämnt tidigare, ritare. Bruno har låtit sig lockas till Sverige på femtiotalet efter en sommar i den stockholmska skärgården och han och Maud träffas på Pelle Fribergs kontor i Malmö, dit Bruno söker sig och hon redan arbetar, Friberg är en av Sveriges genom tiderna främsta landskapsarkitekter. Efter ett tag flyttar Bruno och Maud till Göteborg och huset i Lindome, ditlockade av en studiekamrat till Bruno eftersom Göteborg är en vit fläck på kartan vad gäller landskapsarkitekter.

Och det odlas alltså i rik skala där i hemmet:

– Vi var självförsörjande på potatis och morötter, vi odlade kål och kålrabbi och tomater, syltade och saftade. På somrarna kom min farmor och farfar från Tyskland, de kom ut från dåvarande Tjeckoslovakien 1967, och hjälpte till. Vi hade kaniner som vi födde upp och åt. Vi var en annorlunda familj.

– Mormor i Nyhamn sydde det mesta, eller så ärvde jag plagg av mina äldre kusiner och fick gå i alldeles för stora killkläder. Något som toppades med att pappa hade köpt portföljliknande skolväskor åt oss i Tyskland, som man bar på ryggen.

De stack ut och de var annorlunda i grannskapet också för att pappa Bruno var tysk. Han hade som sextonåring deltagit i andra världskriget. Så Tinni blev en ”Hitlerunge” och mobbades.

– Jag har tänkt mycket på det där. Vi hade ännu inte läst om kriget i skolan så det är lätt att föreställa sig vad man pratade om vid middagsbordet i familjerna vars barn mobbade mig.

Det fanns ytterligare en aspekt på familjen och det var att Tinnis pappa var oerhört sträng, i så hög grad att han var känd för det i trakten.

– Ja, Gud det var han. Så även om man blev mobbad i skolan för sina kläder och sin skolväska så gick man inte hem och tog den striden, den fick man utkämpa i skolan.

– Kriget har präglat honom, han skickades ut i strid tillsammans med andra småpojkar och gamla gubbar för de var de enda som fanns kvar på slutet. Det kom en bok för ett tag sedan som beskrev dem, männen födda 1928, som ”kanonmat”, det var vad de var.

Tinni menar att hennes pappa ville att hans döttrar skulle få allt som hade tagits ifrån honom.

– Allt som han förlorat skulle vi göra, det tror jag var grunden till varför han var så sträng som han var, han ville oss så väl.

Ännu en blick ut genom fönstret och sen ser hon på mig:

– Det är nog därför jag biter ihop och kör…

McDonalds blev tidigt arenan för hennes energi och vilja att leva ett liv på sina egna premisser. För henne är inte det där förgyllda M:et som står i hennes fönsterkarm – och som hon ”snodde” ur en container när det var på väg att slängas vid någon renovering – en symbol för ett internationellt globalt företag.

– En del tycker jag är lite ”knäpp” som har det där M:et hemma, men det är viktigt för mig. Det är mitt lumpen, det är där jag träffat de flesta av mina nära vänner och det är de berättelserna som jag har i mig, 35 år av mitt liv.

I sexan flyttades Tinni och hennes systrar till Waldorfskolan vilket hon beskriver som underbart och sin ”räddning” eftersom ”alla” där var annorlunda. Än idag har de kvar kontakten med varandra.

Fast på hemmafronten tornade dock molnen upp sig allt mer under de kommande åren.Tonåringen Tinni var väldigt mycket tonåring, en stark en som ville gå sin egen väg. Hon flyttade hemifrån när hon var 17 år.

– Jag har vuxit upp med starka samtal och jag är inte rädd för diskussioner, trugar gör jag inte heller, då vänder jag och går åt andra hållet.

– Jag gick till McDonalds i Nordstan inne i centrala Göteborg, helt desperat, vilket jag också sa. Jag erbjöd mig till och med att arbeta ”svart.

Hon ler:

– McDonalds sysslar inte riktigt med sånt.

Hon fick jobb och först bodde hon i Majorna, inneboende i Krokslätt sedan på Hisingen, i en tvåa för 735 kronor i månaden med dusch i källaren, i den andra trappuppgången, därefter Danska vägen och sedan fick hon sitt första förstahandskontrakt i Balltorp.

 – Jag jobbade på posten, i en ostbutik i Saluhallen och på McDonalds, det gick så långt att jag blev inkallad till rektorn på Sigrid Rudebäck som var bekymrad över att mina extraknäck skulle gå ut över mina betyg och därmed skolans anseende. Jag fick lova att sluta jobba, vilket jag naturligtvis inte gjorde, och fick helt ok avgångsbetyg.

Sedan målade hon ett par år men insåg att hon inte ”brann” tillräckligt och var tillbaks på McDonalds, den här gången på heltid.

– Jag har alltid fått försvara det valet och har sannerligen själv fått syna varumärket i alla sömmar.

I en mängd olika roller genom åren. På golvet i restaurangerna, med marknadsföring, som restaurangchef och till sist som franchisetagare, med start för femton år sedan. Det som lett till att hennes nio McDonalds-restauranger serverar ofattbara 3 miljoner restaurangbesökare per år.

Hon menar att det en gång var en kul miljö att börja jobba i för att arbetskamraterna var lika unga som hon själv, och att hon fortfarande idag kan känna samma sak.

– Nu får jag vara med och träffa alla dessa unga, ge dem sitt första jobb, lära dem komma i tid, säga tack, funka i ett arbetsteam, och när de är som bäst så säger de upp sig, färdiga att gå någon annanstans.

Hon ler, vilket hon gör ofta.

– Jag gillar det, någon ska göra det jobbet. Jag hade nog kunnat bli en ganska bra lärare eller fritidsledare, jag är odlare även i det avseendet, jag gillar att se unga människor växa.

Hon berättar även om dem som stannat kvar och gjort karriär. Att hon sett dem träffa någon, gifta sig, få barn, skilja sig. Att uppleva deras resa är en förmån, hur vissa har ringt henne långt efter att de har slutat, hållit kontakten, blivit coachade.

– För att inte tala om alla nyanlända, att ge dem en möjlighet att komma in i arbetslivet och därmed samhället, att lära dem svenska och se hur våra svenska ungdomar säger ifrån och lär dem vår kultur och vad man får och inte får göra. Det är en samhälls- och medarbetar-skola som jag har, en viktig pusselbit i samhället.

Tiden har gått fort och där skulle intervjun kunnat vara slut.

Fast vi ses igen.

Det slumpar sig så att vi en vecka senare tar en kaffe på centralstationen i Göteborg. Undertecknad skribent råkar vara i stan och Tinni är på väg hem till pappan i Lindome med kräftor och räkor. Hennes syster, som bor i Linz i Österrike är hemma på besök och familjen ska träffas.

Det är tur, för att det finns en pusselbit till att infoga i den här berättelsen: den om Tinni och hennes pappa.

– Min mamma dog förra året och vi hjälper far så gott vi kan, främst min syster som bor här i Göteborg.

Även om det fortfarande kan bli heta och starka diskussioner dem emellan så har de en bra kontakt och har haft det sedan länge. Hon berättar att han ständigt skickar klipp till henne och systrarna ur tidningar han läser, däribland tyska Die Zeit, och som han printar ut på baksidan av gamla ritningar.

– Det kan gälla allt möjligt, samhällsproblem, den digitala utvecklingen, politik. Senast jag var uppe och hälsade på honom hade han lagt en artikel om ”baksidorna med Tinder” på mitt nattduksbord, ”Men Far, du behöver inte bekymra dig, jag är inte ute på Tinder.”

 – Igår smsade Far: ”Utan historien är människan ingenting”.

Hon berättar om den försenade 90-årspresent som han fick i våras. Tinni och Tinnis dotter Hanna tog med honom ner till hans hembygd Riesengibirge och staden Trautenau i Böhmen varifrån de fördrevs efter kriget för att de var sudettyskar.

– Min syster Johanna och min farbror Horst och hans fru mötte upp därnere. Det var en fantastiskt fin resa som lockade fram massor med reflektioner, skratt och tårar.

– När vi körde ner genom Tyskland så pekade han vid ett tillfälle på en skog i vilken han deltagit i strider där en av hans bästa vänner dog framför ögonen på honom och jag hörde honom säga tyst för sig själv: ”Jag överlevde”.

Sedan skiljs vi avgångshallen och hon går iväg mot Nordstan, där det mesta en gång började, hennes historia.