Kultur roligare förr?

Internationella författarmöten, experimentell ­teater och konstscen på Balderups herrgård.  Var kulturlivet i Höganäs roligare förr? ­Kullaliv har talat med några som var med.

En titt i Höganäs kommuns ovärderliga bildarkiv kan få vem som helst att fundera på om det var roligare förr. Slå in de klassiska sökorden författare, utställning, konst, musik och fram växer en bild av en tid då kultur utövades på ett annat sätt, mer fritt, spontant, experimentellt, i andra lokaler och med fler internationella impulser.

Här hittar man till exempel en persisk marknad på Krapperup 1958, inser att Lars Vilks bodde och ställde ut på Balderups herrgård, som under många år fungerade som ett kulturcentrum med konserter och happenings. På många bilder syns tidigare stadsbibliotekarien Karl Heinz Bolay, en karismatisk person, som arrangerande internationella författarträffar och öppnade ett artotek på biblioteket.

Keramikern Klas-Göran Klaesson mer känd som Klase började verka som keramiker redan som 17-åring och har deltagit i Höganäs kulturliv ännu längre. 12-13 år gammal såg han sin första Kullakonstutställning i den numera rivna Hultaboskolan.

– Kulturutbudet har alltid varit bra i Höganäs. VI har haft det mesta, det bästa och varit först med mycket. När man lever mitt i det blir det så naturligt, säger Klase när vi ses i hans inbodda verkstad på Bruksgatan i Höganäs.
– Det var en period som var rolig, sen var det lite tråkigare och nu är det bra igen, sammanfattar han utan att mer specifikt uppge några årtal, och skrattar lite generat när den persiska marknaden som arrangerades av Musikfrämjandet på Krapperup kommer på tal.

– Jag var utklädd till rom i en röd skjorta min mamma hade sytt och övade hemma på att bryta på svenska. Idag känns det löjligt, men då tyckte Musikfrämjandet att man gjorde något kul.

Klase har byggt upp keramikverkstaden tillsammans med sin pappa och arbetet hårt för att utveckla sitt konsthantverk. Men har ändå haft tid att engagera sig i kommunens kulturliv. Några av hans gymnasievänner startade Jazz i Höganäs som i mitten av 1960-talet hade tusen medlemmar och bussade folk från Ängelholm, Helsingborg och Landskrona till Stadshotellet, där jazzklubben höll till.

Själv var Klase entusiastisk medlem:

– Vi körde mest traditionell jazz, tog hit akter från Danmark som jazztrombonisten Papa Bue. När vi engagerade den kände svenske jazztrombonisten Eje Thelin kom det många, men sen dog det ut. Några tog upp jazzklubben ett tag i slutet av 1980-talet. Jag tror att det skulle fungera bra idag med jazz på söndagseftermiddagarna.

Det låter så lätt. Bara starta en jazzklubb?

– Vi ringde och pratade med varandra. Stadshotellet litade på oss och serverade öl. Vi sökte aldrig några pengar. Idag gör man allt så svårt.

Stadsbibliotekarie Karl Heinz Bolay verkar ha varit en energikick i kommunen?

–Han var jättespännande, gifte sig tre gånger med samma fru och hade mycket vänster­idéer. När han kom var biblioteket helt nybyggt och hade alla möjligheter. Folk från hela Sverige tittade på vårt bibliotek och på vårt artotek. Man kunde låna hem en tavla eller skulptur i en månad, säger Klase och ser lycklig ut.

1967 etablerade sig bokförlaget Bra Böcker i Höganäs. Vad betydde det för kulturlivet?

–Att det kom kompetenta och kunniga människor hit betydde mycket. Höganäs var ju ett brukssamhälle.

Gil Dahlström, journalist ursprungligen från Sollefteå, blev tidigt anställd på uppstickarförlaget Bra Böcker som slog sig ner i kommunen 1969. Under många år var hon en av grundaren Rolf Jansons närmaste medarbetare. Ett av hennes och hennes familjs första möten med Höganäs kulturliv var en utställning på biblioteket.

– Vi kände då inga i staden, men många visste vilka vi var. Dåvarande kanslichefen kom fram och hälsade och frågade oss om vi ville vara med på en middag och ta hand om gäster från Höganäs finska vänort Valkeala. Han trodde bestämt att jag som norrlänning kunde finska. Det blev en helt galen afton på Stadshotellet då vi bland annat bildade Höganäs Valkealas Traktorförbund, skrattar Gil.

Hennes lägenhet i Helsingborg är fylld med vackra band – romaner, prakt- och uppslagsverk, på väggarna hänger tavlor många av dem signerade Björn Berg som ofta illustrerade författaren Alf Henriksons böcker. Under sina nästan trettio år på företaget träffade och arbetade Gil med otaliga kända svenska författare som Tore Zetterholm, Herman Lindqvist, Alf Henrikson, Uno Myggan Ericson, konstnären Lennart Jirlow, bland många andra som kom och gick i förlagshuset.

Efter det stora genombrott 1973 med det Gröna lexikonet lyckades Bra Böcker snart förvärva bokklubbsrättigheterna till många internationella författares verk. Under 1970-talet kunde man spotta storheter som Isaac Bashevis Singer, Saul Bellow, Norman Mailer, Lauren Bacall, och Signe Hasso i bygden, framför allt på Rusthållargården i Arild, där åtskilliga av festligheterna avhölls och där gästerna inkvarterades.

Många författare älskade verkligen att komma hit. Nobelpristagaren Saul Bellow, som bodde i New York, var helt förstummad när Rolf Janson körde honom genom landsbygden med kossor, blommor och blad. Han tyckte att det var fantastiskt, säger Gil Dahlström och berättar om skådespelerskan Lauren Bacalls entré när hon dagen efter en förlagsfest var gäst hemma hos Rolf och Stina Janson i Svanshall.

–Hon kom in lång och smal, iklädd i vita långbyxor, som då ännu inte hade nått det svenska modet. Hon höjde båda armarna och stormade in, utropandes ett glatt ”howdy” och fick oss andra att känna att vi hörde hemma i Husmodern.

Kände folket i bygden av den enorma inströmningen av intellektuellt kapital?
– Pressen uppmärksammade många av de utländska besöken. En gång sände Bertil Perrolf radio från Bra Böckers lunchrum. Jag minns också att flera av förlagets författare som Lars Orup, Jörgen Weibull och Sven Stolpe föreläste på lokala scoutföreningen, Rotary och i Folkets park.

– Och konstnären Stig Carlsson i Nyhamnsläge tog initiativet till att starta Alf Henrikson-sällskapet. Den första bok han sparade ihop till som 14-åring var Alf Henriksons Lax, lax, lerbak. Han var så förtjust i Alf.
Under de intensiva åren som anställd på Bra Böcker hade Gil inte mycket tid över för annat, men en kulturhändelse har etsat sig fast – höganäskeramikern och skulptören Åke Holms utställning på Höganäs museum 1970 då kung Gustav VI Adolf var en av de intresserade besökarna. Utställningen som pågick under några sommarmånader lockade fler än 12 500 besökare.

– Det var en magnifik utställning men inget var till salu. Kungen gick omkring och tittade länge och intresserat på en vacker keramisk fågel. Ingenting var som sagt till salu, men när Åke Holm varseblev majestätets intresse viskade han till en i kungens följe ”säg åt honom att han får den”.

Det tog tid för den moderna konsten att hitta till Höganäs. Mitt första möte med den var hos min frisör Allan Gregorioff. Jag var 14–15 år. Allan hade hängt upp Torsten Hults halvabstrakta målningar i sin salong och försökte förklara motiven, berättar Lars Vilks på en bra telefonuppkoppling.

I Höganäs kommuns bildarkiv blir det bingo när man slår in sökordet Balderup. Här finns flera bilder på Lars Vilks som ung konstnär. På en av dem poserar han framför sitt dåvarande fordon – en folkabubbla – som förvandlats till ett konstverk.

– Till slut fick jag den utställd på Skånes Konstförenings höstsalong i Malmö konsthall 1976.  Hemma i kommunen var jag mer ökänd än känd. Men jag lät mig inte nedslås.
När Lars Vilks besökte Balderups herrgård sommaren 1969 för att lyssna på en konsert hade dåvarande ägaren Anita Dorff i flera år arrangerat konserter, teaterföreställningar och konstutställningar i den då lite lätt bedagade tegelbyggnaden, som ligger lite avskilt i Arild, omgiven av en stor, parkliknande trädgård. Konstnären Lis Zwick, gift med Jørgen Nash som grundade konstnärskollektivet Drakabygget, var en av flera konstnärer som debuterade här.

– Anita Dorff var väldigt generös, bildad och trevlig men också en praktisk kvinna, berättar Lars Vilks. Dök det upp folk satte hon dem gärna i arbete. När jag sa att jag sysslade med måleri fick jag ställa ut men också sköta utställningen.

Vid juletid blev en lägenhet ledig i slottet, Lars Vilks flyttade in och inledde en mycket produktiv period med Balderup som bas. 1976 var ett extra intensivt år. Förutom att ställa ut sin konstbil i Malmö arrangerade han den första och andra Pyramidenfestivalen på Kullaberg, signerade apelsinkärnor och genomförde aktionen Golfbanditen på Mölle golfbana, vilket kort och gott innebar att konstnären blandade sig med andra spelare och började slå iväg gröna konstbollar.

1978 fylldes Balderup av konstvetare, filosofer, konsthallschefer, när konstprojektet Engångsuniversitetet landsattes under en sommarmånad, Konstnären Leif Eriksson, god vän till Vilks, lade fram sin avhandling ”The Waste Paper Act”. Efter disputationen spelade man fotboll. En dag stördes föreläsningarna av en vildsint dragspelare.

–Det var fritt att komma dit, det var mycket folk. Vi fick en trogen skara, berättar Lars Vilks.

– Balderup var en fantastisk miljö. På den tiden när det var i någorlunda förfall hade det charm. Det var öppet och en genomströmning av folk. Balderup hade förutsättningarna. Med Anita Dorffs bohemacceptans – hon levde själv ett bohemliv – gick det att göra det vi gjorde.

Lars Vilks minns gärna regissören och pedagogen Sören Larsson insatser i Höganäs teaterliv under 1970-talet. 1976 startade Sören Larsson – som var utbildad hos den fysiska teaterns skapare Jerzy Grotowski – Studio KP i Kullabygden. Truppen repeterade i skolan som ligger bredvid Gunnestorps mölla ute i Mjöhult och gav föreställningar i Tivolihuset. KP stod för Kroppens poesi. Man spelade fysisk teater med mycket kropp och rörelse. Lars Vilks fanns med på ett hörn och stod för teoriundervisning. Någon kroppens poesi uppstod dock inte när Sören Larsson träffade dåvarande kommunstyrelsens ordförande Ingvar Jansson för att förhöra sig om kommunen ville stötta verksamheten.

–Det blev en kulturkollision. Intresset var svagt. Det var bortom Janssons horisont.

–En del av Studio KP:s föreställningar var riktigt bra och hade stor publik. Men det var svårt att hålla igång utan stöd. Sören flyttade till Västergötland, berättar Lars Vilks.

Utanför sin keramikverkstad på Bruksgatan pekar Klase på grannfastigheten där Gunnar Eriksson sedan länge driver lunchrestaurang och cateringverksamhet. Här låg en gång Lilla Galleriet, som startades av Wiggo och Kerstin Schultz på 1970-talet, och drevs vidare av konstvetaren Silvia Helperin fram till 1984. CO Hultén, Channa Bankier och Ulf Trotzig var några av dem som ställde ut.

–Jag saknar ett bra galleri. Någon som vill göra något roligt, säger Klase.

När Lars Vilks får frågan om kvalitén på Kullabygdens kulturutbud verkar han relativt nöjd. Han tycker att många av bygdens konstnärer, ”blandade buketter och många intressanta figurer”, håller hög nivå och att utställningarna på Höganäs museum och i Krapperups konsthall hävdar sig väl.

–Jag skulle vilja säga att kulturutbudet är hyggligt i förhållande till kommunens storlek.

I nästa nummer tar Kullaliv tempen på kulturlivet idag. 

Tidigare nummer

Webbplats www.kullaliv.se använder cookies. Mer information.